Producentansvar för förpackningar

På de stationära bemannade insamlingsplatser där kommunerna tar emot avfall direkt från hushåll (återvinningscentraler) ska kommunen från och med den 1 januari 2024 tillhandahålla insamling av alla förpackningsmaterial som avses i 6 kap. 2 § förpackningsförordningen (6 kap. 7 § första stycket förpackningsförordningen): 

1. papper och kartong,  
2. plast,  
3. metall,  
4. färgat glas,  
5. ofärgat glas,  
6. trä, och  
7. material som inte avses i 1–6 (övrigt förpackningsmaterial). 

Återvinningscentralerna får utgöra en del av systemet med lättillgängliga insamlingsplatser (6 kap. 7 § andra stycket förpackningsförordningen). Naturvårdsverket bedömer att detta till exempel kan aktualiseras om en återvinningscentral är belägen i närheten av berörda fastigheter där kommunen normalt hade behövt etablera en lättillgänglig insamlingsplats. I sådana fall kan kommunen bestämma att återvinningscentralen utgör en lättillgänglig insamlingsplats. 

Naturvårdsverket bedömer att kommunerna även ska samla in skrymmande förpackningsavfall på återvinningscentralerna. Det gäller oavsett om återvinningscentralerna utgör en del av systemet med lättillgängliga insamlingsplatser eller inte. 

Samlokaliserade verksamheter som har valt fastighetsnära insamling via kommunen ska ha tillgång till återvinningscentraler för att lämna förpackningsavfall av samtliga material som framgår av 6 kap. 2 § förpackningsförordningen. Insamlingen av förpackningsavfall ska ske utan kostnad för de samlokaliserade verksamheter som har valt kommunal insamling (jfr 6 kap. 1 § förpackningsförordningen).  

Naturvårdsverkets bedömning är att kommunen från och med den 1 januari 2024 inte kan ta emot förpackningsavfall från samlokaliserade verksamheter som inte har valt kommunal insamling och verksamheter som inte är samlokaliserade på kommunens återvinningscentraler. Samlokaliserade verksamheter som inte har valt kommunal insamling och verksamheter som inte är samlokaliserade, ska lämna sitt förpackningsavfall till något av de system som kommer att finnas för insamling av verksamheternas förpackningsavfall (3 kap. 4 c § avfallsförordningen). 

Insamling av förpackningsavfall ska ske separat av de förpackningsmaterial som framgår av 6 kap. 2 § förpackningsförordningen: 

1. papper och kartong,  
2. plast,  
3. metall,  
4. färgat glas,  
5. ofärgat glas,  
6. trä, och  
7. material som inte avses i 1–6 (övrigt förpackningsmaterial).  

Kommunen ska överlämna det insamlade förpackningsavfallet till godkända producentansvarsorganisationer i en mängd av respektive material som, så långt som möjligt, motsvarar producentansvarsorganisationernas marknadsandelar. Överlämning ska ske på de omlastningsstationer som kommunen tillhandahåller eller, efter överenskommelse med en producentansvarsorganisation, på en annan plats (6 kap. 11 § förpackningsförordningen). Naturvårdsverkets bedömning är att en ”annan plats” enligt 6 kap. 11 § förpackningsförordningen till exempel kan vara en återvinningscentral.  

Det finns en möjlighet för kommuner att söka dispens från kravet på separat insamling av förpackningsavfall enligt 3 kap. 14 a § avfallsförordningen. 

Producentansvaret gäller för alla förpackningar, oavsett material. Det innebär att även avfall från förpackningar gjorda av andra material än de vanligast förekommande ska samlas in och behandlas i enlighet med förpackningsförordningen. Naturvårdsverket bedömer att de vanligaste materialen av sådana övriga förpackningsmaterial är textil, keramik, porslin och sten.  

Av 6 kap. 2 § 7 förpackningsförordningen framgår att övrigt förpackningsmaterial ska samlas in som en fraktion. Enligt avfallshierarkin i 15 kap. 10 § miljöbalken är utgångspunkten att avfall i första hand ska förberedas för återanvändning, i andra hand materialåtervinnas, i tredje hand återvinnas på annat sätt och i sista hand bortskaffas. Även hushållnings- och kretsloppsprincipen i 2 kap. 5 § miljöbalken ger uttryck för att avfall ska hanteras för att främja förberedelse för återanvändning och återvinning. Naturvårdsverkets bedömning är att det kan bli svårt att materialåtervinna eller på annat sätt behandla övrigt förpackningsmaterial om avfall av övrigt förpackningsmaterial samlas in som en fraktion. Naturvårdsverkets tolkning är att kommunen, efter överenskommelse med producentansvarsorganisationerna, får samla in olika material av övrigt förpackningsmaterial (till exempel textilförpackningar) i separata fraktioner på en återvinningscentral om det underlättar för att förpackningsavfallet ska kunna materialåtervinnas. 

På de flesta återvinningscentraler samlar kommuner in förpackningar som ska sorteras som farligt avfall när de blir avfall. Förpackningsavfall som innehåller rester av farligt avfall ska sorteras ut och hanteras som farligt avfall enligt 3 kap. 11 a § avfallsförordningen (3 kap. 4 § andra stycket avfallsförordningen). Det kan exempelvis vara förpackningar som innehåller rester av farliga kemikalier som inte har kunnat avlägsnas (avfallskod 15 01 10*). Även förpackningar som har tillverkats av ett farligt material som till exempel asbest anses vara farligt avfall (15 01 11*). Även tomma tryckbehållare är exempel på förpackningsavfall som anses vara farligt avfall (15 01 11*). 

Klassificering och kodning av farligt avfall

Av 3 kap. 11 a § avfallsförordningen framgår att farligt avfall ska sorteras ut, samlas in och även i övrigt hanteras skilt från annat avfall. Kommunerna ansvarar enligt 15 kap. 20 och 20 a §§ miljöbalken för att transportera bort och behandla kommunalt avfall, vilket innefattar farligt avfall från bland annat hushåll. 

På en del återvinningscentraler kan avfallsinnehavare lämna förpackningar som normalt ska rotera i ett system för återanvändning av förpackningar och som kan göra flera rotationer innan förpackningarna är att betrakta som avfall. Det kan till exempel vara lastpallar av trä eller plast.

För att främja en ökad återanvändning av förpackningar ser Naturvårdsverket inte några hinder mot att kommunen, efter överenskommelse med system för återanvändning, samlar in förpackningar från hushåll och samlokaliserade verksamheter som har valt kommunal insamling som hör till systemet och överlämnar dessa till systemet. System för återanvändning av förpackningar ska anmäla sig till Naturvårdsverket (11 kap. 9 § förpackningsförordningen). 

I det fall fler än en kommun äger en återvinningscentral bedömer Naturvårdsverket att endast den kommun där återvinningscentralen är etablerad kan få ersättning för återvinningscentralen enligt 9 kap. 3 § första stycket 3 förpackningsförordningen. Detta gäller även i de fall då exempelvis kommunala bolag, kommunalförbund eller motsvarande äger återvinningscentraler för sina kommuners räkning. Hur en eventuell vidarefördelning av ersättningen kan se ut får regleras mellan kommunerna.