Frågor och svar om IED

Nej. Om det aktuella BAT-slutsatsdokumentet endast innehåller BAT-AEL:er för direkta utsläpp och avloppsvattnet avleds till ett kommunalt reningsverk behöver inte industriutsläppsverksamheten uppfylla dessa BAT-AEL:er.

BAT-AEL:er för direkt utsläpp gäller endast i det fall rening av avloppsvatten sker inom anläggningen där en industriutsläppsverksamhet bedrivs och avloppsvattnet därefter leds direkt till en vattenrecipient utan ytterligare rening.

I många BAT-slutsatsdokument finns BAT-slutsatser som avser kartläggning och övervakning av utsläpp till vatten. Dessa BAT-slutsatser är många gånger formulerade generellt och gäller oavsett om utsläpp av vatten sker direkt till recipienten eller indirekt till en oberoende avloppsreningsanläggning (extern rening utanför anläggningen).

Ytterligare vägledning om direkta och indirekt utsläpp till vatten med några exempel på anläggningar finns här:

Vägledning om direkt och indirekta utsläpp till vatten (pdf 404 kB)

Inom ramen för Kommissionens projekt ”Implementation support” har det tagits fram en rapport om prövning av utsläpp till vatten under IED (Permitting of emissions to water under the IED), rapporten finns här:

Permitting of emissions to water under the IED (pdf 860 kB)

BAT-slutsatsdokumenten innehåller normalt sett en generell BAT-slutsats, BAT 1, som anger att bästa tillgängliga teknik för att förbättra den totala miljöprestandan är att införa och följa ett miljöledningssystem. 

Kraven på miljöledningssystemets innehåll kan variera mellan olika BAT-slutsatsdokument. Till BAT 1 brukar det även finnas en beskrivning av tillämpligheten som anger ungefär följande, ”Miljöledningssystemets detaljnivå och grad av formalisering hänger i allmänhet samman med anläggningens typ, storlek och komplexitet samt de olika typer av miljöpåverkan den kan ha.”

En bedömning av miljöledningssystemet och dess omfattning behöver därför göras utifrån den specifika verksamheten. 

Det finns inte något krav i BAT-slutsatsdokumenten på att miljöledningssystem ska vara certifierat enligt EMAS eller ISO. Naturvårdsverket bedömer att BAT 1 därför går bra att uppfylla även utan sådan certifiering. Ett sätt kan vara att inkludera det i verksamhetens egenkontroll och dokumentationen av den. 

En certifiering enligt EMAS är ett sätt att säkerställa att miljöledningssystemet uppfyller kraven i BAT, vilket nämns uttryckligen i senare BAT-slutsatser, t.ex. i BAT-slutsatserna för avfallsförbränning.

Generell vägledning om framtagandet av miljöledningssystem, även utan certifiering enligt ISO eller EMAS, finns på länken nedan.

EMAS miljöledningssystem

I nuläget finns inga horisontella BAT-slutsatser beslutade under IED. De horisontella BAT-slutsatser som finns är framtagna under IPPC-direktivet.

Alla BREF-dokument, även IPPC-BREF:ar (Europeiska IPPC-byrån)

Det fanns drygt 30 BREF-dokument framtagna under IPPC-direktivet. Dessa revideras under IED och BAT-slutsatser beslutas.

Alla beslutade och publicerade BAT-slutsatser under IED

Under tiden tills IPPC-BREF:ar ersätts av slutsatser beslutade under IED ska även BAT-slutsatser enligt IPPC-BREF:ar tillämpas vid tillståndsprövning.

För industriutsläppsverksamheter finns särskilda krav avseende hur ofta tillsynsbesök ska ske. Enligt 1 kap. 10 a § miljötillsynsförordningen ska tillsynsmyndigheten upprätta och regelbundet uppdatera ett tillsynsprogram för industriutsläppsverksamheten. Enligt samma bestämmelse ska myndigheten i tillsynsprogrammet bestämma hur ofta tillsynsbesök ska genomföras. Tiden mellan två tillsynsbesök ska bestämmas utifrån en bedömning av verksamhetens risk för miljön. Om verksamheten innebär betydande risker för miljön får tiden inte överskrida ett år och i andra fall får den inte överskrida tre år. Det är viktigt att skilja denna bedömning från den som till exempel görs i miljöbedömningar som innebär en bedömning av om verksamheten innebär en betydande miljöpåverkan.

Miljösamverkan Sveriges underlag för hur bedömningen av om verksamheten innebär betydande risker för miljön kan göras

Enligt 1 kap 11 § tredje stycket miljötillsynsförordningen (2011:13) ska den operativa tillsynsmyndigheten bland annat skriftligen redovisa varje tillsynsbesök och lämna redovisningen till verksamhetsutövaren senast två månader efter besöket.

Redovisningskravet ska ses i ljuset av syftet med tillsynen enligt miljöbalken. Av det följer att redovisningen ska innehålla sådana uppgifter som är relevanta för verksamheten i förhållande till tillståndsvillkor och miljöskyddsbestämmelser.

Miljösamverkan Sveriges mall för hur en tillsynsrapport kan utformas

I Naturvårdsverkets handbok, se avsnitt 13, finns vägledning om straffsanktionering av IUF. Utöver det kan följande förtydligas.

Naturvårdsverket känner inte heller till att frågan har prövats av domstol.

Tillsynsmyndigheten ska enligt 26 kap. 2 § första stycket MB anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till polis- eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott. Det innebär enligt Naturvårdsverkets mening en skyldighet för tillsynsmyndigheten att när en överträdelse av en BAT-AEL har konstaterats anmäla denna till polis- eller åklagarmyndigheten.

Naturvårdsverkets bedömning är att det inte är straffsanktionerat att inte följa en BAT-slutsats utan utsläppsvärde.

När det gäller BAT-slutsatser utan utsläppsvärden är det viktigt att ha i åtanke att det inte är något krav att använda de tekniker som anges och beskrivs i slutsatserna. Beskrivningen av tekniker är inte heller fullständig. Andra tekniker som ger åtminstone samma miljöprestanda kan användas (FM 2013:1, s. 29).

Av 1 kap. 10 § IUF följer att slutsatser utan utsläppsvärden kopplas till bestämmelsen om bästa möjliga teknik i 2 kap. 3 § MB på så sätt att hänsyn ska tas till sådana slutsatser när det bedöms om en verksamhet lever upp till kravet i 2 kap. 3 § MB. Kravnivån innebär att vid bedömning enligt hänsynsreglerna av om de försiktighetsmått som vidtas vid verksamheten är tillräckliga, ska hänsyn även tas till den miljöskyddsnivå/miljöprestanda som slutsatsernas beskrivningar syftar till (Fm 2013:1 s. 28-29). Slutsatser utan utsläppsvärden ska, enligt 1 kap. 10 § IUF, inte tillämpas direkt.

Detta innebär att det i varje enskilt fall behöver bedömas om verksamheten uppfyller kraven på bästa möjlig teknik i 2 kap. 3 § MB. I den bedömningen ska hänsyn tas till BAT-slutsatser utan utsläppsvärden. En rimlighetsavvägning enligt 2 kap. 7 § MB behöver också göras innan den närmare kravnivån kan bestämmas.

Om tillsynsmyndigheten gör bedömningen att BAT-slutsatser utan utsläppsvärden inte följs, och att detta behövs enligt 2 kap. 3 och 7 §§ MB, kan tillsynsmyndigheten förelägga verksamhetsutövaren att vidta nödvändiga försiktighetsmått vad gäller frågor som inte är reglerade inom ramen för ett gällande tillstånd. Tillsynsmyndigheten är, vad gäller frågor som omfattas av ett gällande tillstånd, hänvisad till att initiera en omprövning av det gällande tillståndet enligt 26 kap. 2 § andra stycket MB (omprövning) (Fm 2013:1 s. 29).

När det gäller straffsanktioner framgår av 1 kap. 1 § IUF vilka bestämmelser i förordningen som meddelats med stöd av 9 kap. 5 § MB (1 kap. 8-18 §§ och 2 kap. 3 §). De bestämmelser som räknas upp i paragrafen och som föreskriver krav på försiktighetsmått för verksamhetsutövare omfattas således av straffsanktioneringen i 29 kap. 8 § första stycket 4 MB.

Som framgår ovan är BAT-slutsatser utan utsläppsvärden inte föreskrivande på det sätt som BAT-slutsatser med utsläppsvärden är och de bryter heller inte rättskraften i ett tillstånd. Enligt 1 kap. 8 § IUF ska BAT-slutsatser med utsläppsvärden gälla som begränsningsvärden. Det är alltså fråga om en bestämmelse som föreskriver krav på försiktighetsmått för verksamheten. 1 kap. 10 IUF, som gäller för övriga BAT-slutsatser, föreskriver däremot inte krav på försiktighetsmått på samma sätt. Istället anges att vid en bedömning om verksamheten bedrivs enligt kraven på bästa möjliga teknik ska hänsyn tas till sådana slutsatser. Kraven på bästa möjliga teknik är något som återfinns i 2 kap. MB. Naturvårdsverkets bedömning är därmed att ett överskridande av en BAT-slutsats utan utsläppsvärde inte är straffsanktionerat.

En verksamhetsutövare har dessutom rätt att bedriva verksamhet enligt vad som följer av tillståndets rättskraft. I det fall det föreligger ett behov av ytterligare krav enligt 2 kap. 3 och 7 §§ MB till följd av en BAT-slutsats utan utsläppsvärde och det rör en fråga som omfattas av ett gällande tillstånds rättskraft bör detta i sig, enligt Naturvårdsverket, medföra att det inte är fråga om en straffsanktionerad överträdelse att inte följa BAT-slutsatsen.

Att lämna in en statusrapport för sent är inte straffsanktionerat eller förenat med miljösanktionsavgift.

Om en verksamhetsutövare inte lämnar in en statusrapport i tid kan tillsynsmyndigheten med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken förelägga verksamhetsutövaren att inkomma med en sådan. Förelägganden enligt 26 kap. 9 § miljöbalken kan även förenas med vite i enlighet med 26 kap. 14 § miljöbalken. Det kan noteras att den särskilda bestämmelsen om föreläggande i 1 kap. 25 § industriutsläppsförordningen bara avse det fallet att en inlämnad statusrapport är ofullständig.

Avsnitt 11.2 i Naturvårdsverkets Vägledning om industriutsläppsbestämmelser, Vägledning IED 2022-05-27, innehåller information om periodiska kontroller. I 21 och 22 §§ industriutsläppsförordningen (2013:250) regleras frågan om periodiska kontroller. 

Vägledning om industriutsläppsbestämmelser

Av 22 § industriutsläppsförordningen framgår att periodiska kontroller ska genomföras första gången senast fyra år efter det att huvudslutsatser offentliggjordes första gången, och därefter minst en gång vart femte år av grundvatten och minst en gång vart tionde år av mark. Kontrollerna får ske mer sällan om en systematisk bedömning av föroreningsrisken enligt 6 § första stycket förordningen (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll visar att kontroller inte behövs eller att kontroller kan genomföras med andra tidsintervall. Det är den systematiska bedömningen som avgör behovet av periodiska kontroller. Naturvårdsverket bedömer därmed att det exempelvis inte är behovet av statusrapport som avgör behovet av periodiska kontroller och kan konstatera att tidpunkten för när periodiska kontroller ska utföras första gången inte är kopplat till när statusrapport tagits fram utan när relevanta BAT-slutsatser offentliggjorts.

Naturvårdsverket bedömer att det är möjligt att periodiska kontroller inte bara kan ske mer sällan utan även kan utgå om en systematisk bedömning av föroreningsrisken enligt 6 § första stycket förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll visar detta. Utifrån hur bestämmelsen är formulerad så är det mer tveksamt om även den första periodiska kontrollen kan utgå men beskrivningarna i förordningsmotiven till industriutsläppsförordningen (FM 2013:1, s. 44)  talar för att det kan vara möjligt att läsa bestämmelsen så. Av förordningsmotiven framgår följande.

Om denna bedömning visar att det inte finns någon risk för förorening, behöver inte periodiska kontroller utföras alls och är risken mindre kan de utföras med andra tidsintervaller. Detta undantag överensstämmer med det utrymme som finns i artikel 16.2 i industriutsläppsdirektivet. 

Vi känner inte till att bestämmelsen eller frågan varit uppe till prövning rättsligt. 

Samtidigt är det viktigt komma ihåg att det av 6 § förordningen om verksamhetsutövarens egenkontroll följer att verksamhetsutövaren fortlöpande och systematiskt ska undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt. Resultatet av undersökningar och bedömningar ska dokumenteras. Inträffar i verksamheten en driftsstörning eller liknande händelse som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön, ska verksamhetsutövaren omgående underrätta tillsynsmyndigheten om detta. En verksamhetsutövare är skyldig att uppfylla det som framgår av 6 § även om periodiska kontroller inte behöver genomföras.

Enligt 1 kap. 22 §  första stycket industriutsläppsförordningen ska periodiska kontroller genomföras

1. första gången senast fyra år efter det att huvudslutsatser offentliggjordes första gången, och
2. därefter minst en gång vart femte år av grundvatten och minst en gång vart tionde år av mark.

Enligt andra stycket i bestämmelsen finns det möjlighet att under vissa förutsättningen genomföra periodiska kontroller mer sällan. Denna fråga behandlas inte i detta svar. Svaret behandlar endast första stycket i bestämmelsen. 

Enligt bestämmelsen är det alltså tidpunkten för genomförandet av den första kontrollen som är avgörande för när periodiska kontroller därefter ska genomföras. Den första periodiska kontrollen ska genomföras första gången senast fyra år efter det att huvudslutsatser offentliggjordes första gången. Det är alltså offentliggörandet av huvudslutsatser som styr när den första periodiska kontrollen senaste ska genomföras. 

Frågan är då om det exempelvis är möjligt att frivilligt genomföra en periodisk kontroll innan huvudslutsatserna offentliggjorts första gången. Mark- och miljööverdomstolen har i mål nr M 7575-15 den 27 april 2016 gällande möjlighet och betydelse av att lämna in en statusrapport innan huvudslutsatser offentliggjorts angett att ett sådant ingivande inte befriar verksamhetsutövaren från skyldigheten att antingen ge in statusrapporten till tillståndsmyndigheten i samband med en tillståndsansökan eller till tillsynsmyndigheten senast fyra år efter det att huvudslutsatser offentliggjorts och att den ordning som är avsedd för ingivandet av statusrapport till tillsynsmyndigheten hänger samman med förekomsten av huvudslutsatser.

Mål nr M 7575-15 den 27 april 2016 gällande möjlighet och betydelse av att lämna in en statusrapport innan huvudslutsatser offentliggjorts (Mark- och miljödomstolen)

Naturvårdsverkets känner inte till att något motsvarande avgörande finns när det gäller periodiska kontroller men konstaterar att invigande av statusrapport och genomförande av periodiska kontroller har likartade formuleringar när det gäller offentliggörande av huvudslutsatser. Naturvårdsverket bedömer därför att det går att argumentera för att den första periodiska kontrollen behöver vara genomförd efter det att huvudslutsatserna offentliggjorts första gången men innan det gått fyra år från denna tidpunkt. Även om det är möjligt att genomföra en periodisk kontroll innan huvudslutsatsernas offentliggörande bedömer Naturvårdsverket att, med avgörandet från Mark- och miljööverdomstolen som utgångspunkt, detta inte fråntar verksamhetsutövaren från skyldighet att genomföra den första periodiska kontrollen efter huvudslutsatsernas offentliggörande men innan fyra år från detta. Det är tidpunkten för detta genomförande som är utgångpunkt för bedömningen av när nästa genomförande behöver ske enligt den andra punkten i bestämmelsen.  

När det gäller Naturvårdsverkets tolkning av Mark- och miljööverdomstolens avgörande i mål nr M 7575-15 avseende inlämnande av statusrapport se

Statusrapporter för industriusläppsverksamheter

Nej. Ett miljöbalkstillstånd kan omfatta flera IED-anläggningar som drivs av samma verksamhetsutövare på samma plats. Detta kan vara fallet för större industrier som består av ett antal olika verksamheter med större eller mindre tekniskt och miljömässigt samband. I det fall ett miljöbalkstillstånd omfattar flera IED-anläggningar omfattar det också flera huvudsakliga industriutsläppsverksamheter (dvs. huvudverksamheter enligt 1 kap 2 § IUF). För respektive IED-anläggning kan det endast finnas en huvudverksamhet.

Eftersom bedömning av IED-anläggningens omfattning inte behöver ha en nödvändig koppling till ägar- eller tillståndsförhållanden måste den avgöras utifrån definitionen i art. 3.3 IED.

Registreringen av anläggningar i länsstyrelsernas anläggningsregister NikiTa sker vanligtvis utifrån omfattningen på miljöbalkstillståndet som meddelats för verksamheten. Vid bedömningar enligt IED är det därför viktigt att komma ihåg att ett miljöbalkstillstånd inte alltid har samma omfattning som en IED-anläggning.

För mer vägledning se övriga frågor i FAQ och Naturvårdsverkets generella vägledning om industriutsläppsbestämmelserna, avsnitt Anläggningsbegreppet.

Det är mellan de industriutsläppsverksamheter som ingår i en IED-anläggning som det avgörs vad som utgör huvud- respektive sidoverksamhet och därmed vid vilken tid de BAT-slutsatser som träffar verksamheterna inom anläggningen blir gällande. En rad andra bestämmelser när det gäller industriutsläppsdirektivet är också kopplade till denna tidpunkt. 

Korrekt avgränsning av IED-anläggning är också viktig för Sveriges rapportering till EU där medlemsstater bland annat ska lämna uppgifter om antalet IED-anläggningar, huvud- respektive sidoverksamheter, gällande BAT-slutsatser.

Mer vägledning om när anläggningsbegreppet får betydelse finns i Naturvårdsverkets generella vägledning om industriutsläppsbestämmelserna, avsnitt Anläggningsbegreppet.