Förebygga spridning av farliga ämnen från fritidsbåtar
Vägledning för tillsyn av verksamhetsutövarens egenkontroll med fokus på förebyggande rutiner som minimerar spridningen av farliga ämnen från fritidsbåtsverksamhet.
Fritidsbåtsverksamhet kan påverka människors hälsa och miljön negativt genom till exempel spridning av farliga ämnen, invasiva främmande arter, mikroplast och nedskräpning. Det är särskilt problematiskt eftersom fritidsbåtshamnar (inklusive naturhamnar) ofta finns i kustnära grunda vattenområden med höga skyddsvärden. Genom att identifiera farliga ämnens spridningsvägar och genomföra spridningsminskade åtgärder för dessa kan skadorna minimeras.
Sidan vänder sig till
Sidan vänder sig till tillsynsmyndigheter i deras roll att granska och bedöma egenkontrollen hos verksamhetsutövare som ansvarar för underhåll och skötsel av en fritidsbåtshamn eller båtuppställningsplats. Den kan också ge stöd till verksamhetsutövare och den enskilde båtägaren som har ansvar att följa regelverk för att minimera påverkan på hälsa och miljö.
Lagstiftning
Hänsynsreglerna – 2 kap miljöbalken
Kraven i miljöbalken och de allmänna hänsynsreglerna (2 kap 2-5 §§) gäller alla som bedriver en verksamhet (som inte är försumbar i det enskilda fallet) – exempelvis en fritidsbåtshamn eller båtuppställningsplats eller en enskild båtägare. Enligt 2 kap 3 § miljöbalken är det den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd, exempelvis driften av en båtbottentvätt, som ska känna till och vidta de försiktighetsmått som behövs för att på bästa sätt skydda människans hälsa och miljön.
Enligt produktvalsprincipen i 2 kap. 4 § miljöbalken ska alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet undvika att använda sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer (eller varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism) som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga.
Försiktighetsmått ska vidtas i den utsträckning det inte kan anses orimligt enligt 2 kap 7 § miljöbalken. Enligt 2 kap 2 § miljöbalken är det också verksamhetsutövaren som ska ha kunskap om vad bestämmelserna innebär för den egna verksamheten eller åtgärden.
Tillsynsmyndigheten kan också ställa krav på verksamhetsutövare att minska utsläppen av ämnen som ger upphov till en sådan ökad förorening eller störning som innebär att vattenmiljön försämras på ett otillåtet sätt eller som har sådan betydelse att det äventyrar möjligheten att uppnå den status eller potential som vattnet ska ha enligt en miljökvalitetsnorm 5 kap miljöbalken. Detta kan vara både av enskilda eller flera fritidsbåtshamnar som påverkar en och samma vattenförekomst.
Egenkontroll
Enligt 26 kap 19 § miljöbalken ska alla som bedriver en verksamhet som kan medföra olägenheter för människors hälsa eller miljö genomföra egenkontroll. Det innebär att verksamhetsutövaren regelbundet ska kontrollera verksamheten och dess påverkan, samt organisera den på ett sådant sätt att skador på hälsa och miljö förebyggs.
Sammanfattning och rekommendation
Naturvårdsverket vill särskilt uppmärksamma att tillsynen verkar för att den som ansvarar för anläggning, underhåll och skötsel av en fritidsbåtshamn eller båtuppställningsplats har rutiner inom sin egenkontroll som förebygger och kontrollerar spridningen av farliga ämnen till miljön (26 kap. 19 § miljöbalken)
Egenkontrollen innehåller fyra delmoment: att planera, genomföra, följa upp och förbättra egenkontrollen kontinuerligt.
Begreppet verksamhet
Med begreppet verksamhet avses i texten fritidsbåtsverksamhet, det vill säga en fritidsbåtshamn och/eller båtuppställningsplats.
Kontrollera verksamhetens rutiner
Egenkontroll innebär till exempel att tillsynsmyndighet bör kontrollera att verksamhetsutövaren har rutiner för att:
- Skaffa sig den kunskap som behövs för att skydda människors hälsa och miljön från negativa konsekvenser av verksamheten (2 kap. 2 § miljöbalken).
- Använda bästa möjliga teknik, t.ex. genom att utforma verksamheten för att så långt möjligt undvika påverkan på miljön (2 kap. 3 § miljöbalken).
- Efterleva produktvalsprincipen, exempelvis löpande information till medlemmar och anställda. Det innebär att kemiska produkter som kan medföra risker för människors hälsa eller miljön, ersätts med sådana produkter som kan antas vara mindre farliga (2 kap. 4 § miljöbalken).
- Känna till områdets och verksamhetens specifika förhållanden.
- Hålla sig uppdaterad kring gällande regelverk.
- Identifiera eventuell spridning farliga ämnen från förorenad mark och/eller sediment.
- Kunna vidta åtgärder för att minska miljöpåverkan från verksamheten.
Egenkontroll bör bedrivas för de delar av verksamheten som identifierats som relevanta spridningsvägar för farliga ämnen. Därigenom kan verksamheten identifiera vilka spridningsminskande åtgärder som behöver genomföras för att minska påverkan på hälsa och miljö.
Exempel på förebyggande åtgärder
Exempel på förebyggande åtgärder är att införa rutiner för skötsel och användning av installationer och utrustning så att risken för spridning av farliga ämnen minskar från pågående verksamhet, såväl som historiskt förorenad mark och sediment:
- Tömning av dagvattenbrunnar.
- Rensning av diken.
- Fartbegränsning i hamnen.
- Successiv utfasning av biocidinnehållande båtbottenfärg.
- Krav på skrovduk.
- Säker avfallshantering.
För vissa installationer och underhållsarbeten finns det framtagna rekommendationer som kan ge stöd och går att använda som utgångspunkt för eventuella regler som båtklubbens medlemmar måste följa. Rekommendationerna finns länkade nedan under respektive spridningsväg.
Konkreta åtgärder får bedömas i det enskilda fallet
Vilka konkreta åtgärder som är rimliga att vidta för att minska negativ påverkan på miljön från en fritidsbåtshamn eller båtuppställningsplats får bedömas i det enskilda fallet. Det finns ett stort antal fritidsbåtshamnar och båtuppställningsplatser i Sverige och såväl miljöriskerna som de praktiska och tekniska förutsättningarna för olika typer av åtgärder kan variera beroende på bland annat vattenområde, antal båtar, utformning och placering av installationer i förhållande till omgivande miljö.
Vid tillsynen av en fritidsbåtshamn eller båtuppställningsplats finns det möjlighet för tillsynsmyndigheten, som oftast är kommunen i detta fall, att ställa krav på att verksamhetsutövaren genomför egenkontroll (26 kap. 19 § miljöbalken). Beroende på förutsättningarna i det enskilda fallet kan det därutöver vara rimligt att ställa krav på konkreta åtgärder.
Båtbottenfärg på fritidsbåtar
Det finns nästan 900 000 fritidsbåtar i Sverige och på cirka 20 % av dessa används båtbottenfärg. För att uppnå god status i Sveriges vatten är det viktigt att tillförseln av farliga ämnen från fritidsbåtsverksamhet minskar.
Verksamhetsutövarens ansvar
Alla båtägare har ett ansvar att förhindra att hanteringen av fritidsbåtar inte har negativ påverkan på människors hälsa och miljön. För de båtägare som är medlem i en båtklubb har båtklubben ett övergripande verksamhetsutövaransvar så att medlemmarna har förutsättningar att efterleva miljöbalken.
Med verksamhetsutövare menas den som har faktiska och rättsliga möjligheter att vidta åtgärder vid störningar och olägenheter från en verksamhet. Den som äger och de som ansvarar för underhåll och skötsel av en fritidsbåtshamn eller båtuppställningsplats kan därför anses vara verksamhetsutövare, exempelvis styrelsen för en båtklubb.
I andra fall kan båtklubben vara ett bolag och då kan bolaget anses vara verksamhetsutövare. Det är därför viktigt för tillsynsmyndigheten att avgöra vem som är ansvarig och vem som tillsynen ska riktas till.
Stöd till egenkontroll av fritidsbåtshamn och båtuppställningsplatser
Flera aktörer har samarbetat kring att ta fram ett stöd till egenkontrollen av fritidsbåtshamnar och båtuppställningsplatser. Ytterligare råd till en bra egenkontroll finns exempelvis i Eko Marina III.
Miljöfarlig verksamhet
Vad som anses utgöra miljöfarlig verksamhet, definieras i 9 kap. 1 § miljöbalken.
Den första punkten i denna bestämmelse omfattar utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområde eller grundvatten. Den andra punkten i denna bestämmelse omfattar användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än som avses i den första punkten, eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten.
Fritidsbåtshamnar och båtuppställningsplatser som orsakar spridning av farliga ämnen från avfall och från användning av kemikalier till miljön uppfyller i allmänhet definitionen av miljöfarlig verksamhet i 9 kap. 1 § miljöbalken, punkt ett eller två. Det gör att fler bestämmelser blir tillämpliga i miljöbalken genom 9 kapitlet.
Förebygga spridning av farliga ämnen
Farliga ämnen kan spridas både från det avfall som genereras inom verksamheten samt genom att kemiska produkter (kemikalier) hanteras i olika delar av verksamheten. Kemiska produkter och avfall behöver hanteras och förvaras på ett sätt som förhindrar påverkan på människors hälsa och miljön (mer om hantering av avfall och kemikalier nedan).
För att förhindra spridning av avfall och farliga ämnen till miljön behöver olika åtgärder genomföras. Vilka åtgärder som är relevanta beror på vilka spridningsvägar som finns på verksamheten. Det innebär att tillsynsmyndigheten behöver bedöma om verksamhetsutövaren har identifierat aktuella spridningsvägar som bör hanteras inom verksamhetens egenkontroll. Spridningsvägarna står i alfabetisk ordning och är inte rangordnade.
Som tillsynsmyndighet kan du också behöva kontrollera att verksamhetsutövaren har rutiner för att förebygga de hälso- och miljöproblem som spridning av farliga ämnen kan orsaka. Att verksamheten organiseras genom att ha och tillämpa förebyggande rutiner för att skydda hälsa och miljö är ett sätt att efterleva kravet om egenkontroll. Exakt hur en verksamhet organiserar sig i detta syfte kan variera från fall till fall. Exemplen i denna vägledning är just bara exempel. Det viktiga är att syftet med rutinen uppnås och att verksamhetsutövaren kan visa det.
För att efterleva miljöbalkens allmänna hänsynsregler bör en fritidsbåtshamn ha rutiner för att minimera miljöpåverkan från installationer inom den pågående verksamheten, exempelvis:
- Olika reningssystem för båtbottentvätt i vatten och spolplatta eller motsvarande.
- Miljöstation för hantering av farligt avfall.
- Beredskap för att hantera och minimera skadeverkningarna om olycka inträffar i form av exempelvis kemikalie- och/eller oljespill.
- Informationsspridning till medlemmar så att de gör bra miljöval.
Det är inte ovanligt att marken för en båtuppställningsplats eller sedimenten utanför verksamheten har höga halter av föroreningar. Inom sin egenkontroll är det därför rimligt att verksamheten skaffar sig viss kunskap om hur föroreningssituationen ser ut. Det kan också finnas behov att införa rutiner så att verksamheten inte bidrar till spridning av historiska föroreningar i mark och sediment. Detta kan ske exempelvis genom fartbegränsning i hamnområdet, skyddsåtgärder vid grävarbeten eller liknande.
Under varje underrubrik nedan beskrivs den kunskap och rutiner som du som tillsynsmyndighet kan ha som stöd vid bedömningen av vad som bör finnas på plats. Rutinerna är till för att minimera spridning av farliga ämnen och därmed riskerna för människors hälsa och miljön. De spridningsvägar som är aktuella för den enskilde verksamheten bör ingå i verksamhetens egenkontroll.
Förorenade områden
Både mark och sediment är ofta förorenade i områden där fritidsbåtar förekommer. Dessa områden kan utgöra en spridningsväg av farliga ämnen om ingen spridningsminskande åtgärd genomförs. Mark och sediment har i många fall mycket höga halter av farliga ämnen (exv. koppar, zink, bly, kvicksilver, kadmium, tennorganiska föreningar, irgarol, PAH och PCB). Kunskap om vilka ämnen som ofta finns på områden med fritidsbåtsverksamhet finns sammanställt i Naturvårdsverkets branschlista.
Inventering av förorenade områden
Områdena är ofta prioriterade att åtgärda eftersom de ofta sprider prioriterat farliga ämnen:
Klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten (HVMFS 2019:25) (havochvatten.se)
Spridningsminskade åtgärder
Inom ramen för tillsynen behöver tillsynsmyndigheten bland annat bedöma om verksamhetsutövaren har säkerställt att människor som vistas på området inte utsätts för oacceptabla risker kopplat till de föroreningar som finns i marken och i sedimenten.
Verksamhetsutövaren ska se till att föroreningar inte sprids och förorenar närliggande mark, ytvatten, sediment eller grundvatten. Detta kan göras genom så kallade spridningsminskande åtgärder begränsar av hur området används, men det kan även ske genom exempelvis olika installationer. En annan åtgärd kan även vara genom efterbehandling där mark- och sedimentföroreningar åtgärdas.
Vid förändringar i verksamheten
Om en fritidsbåtshamn eller en båtuppställningsplats ska genomföra en förändring i verksamheten, exempelvis en byggnation eller muddring, som kan påverka hur farliga ämnen kommer att spridas i miljön är det därför viktigt att planera åtgärden och vidta relevanta försiktighetsmått. Sådan verksamhet kan vara anmälningspliktig enligt §28 i Förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Om arbeten ska ske i vattenområde kan det handla om vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken.
Om verksamhetsutövare upptäcker en förorening
Om en verksamhetsutövare upptäcker en förorening på sin fastighet, ska tillsynsmyndigheten underrättas om föroreningen kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Detta följer av 10 kap. 11 § miljöbalken. Då har tillsynsmyndigheten möjlighet att inleda ett tillsynsärende.
Tillsynsmyndigheten kan också inleda ett tillsynsärende av andra anledningar utifrån att misstanke om förorening finns, eller utifrån att det är ett prioriterat förorenat område.
Fördjupat stöd kring förorenade områden
För en mer detaljerad beskrivning av området hänvisas till Naturvårdsverkets vägledning.
Hantering av avfall
För att förhindra spridning till omgivningen och påverkan på människors hälsa och miljön behöver avfall som genereras i olika delar av verksamheten hanteras på rätt sätt. Ansvaret ligger på verksamhetsutövaren (båtägare, fritidsbåtshamnar och båtuppställningsplatser) som ska se till att allt avfall sorteras och samlas in och att förebyggande åtgärder genomförs som förhindrar nedskräpning och spridning.
Den här typen av verksamhet genererar avfall som kan innehålla höga halter av farliga ämnen som har negativ påverkan på människors hälsa och miljön och det är viktigt att avfallet hanteras rätt.
Som tillsynsmyndighet kan du behöva kontrollera att verksamhetsutövaren har rutiner för att hantera olika typer av avfall.
Avfall som uppstår på land
Vid båtägares underhåll och skötsel av båtar uppstår avfall som ofta innehåller farliga ämnen. Eftersom detta avfall kommer från privatpersoner utgör det som regel kommunalt avfall. Det ska därför hanteras enligt kommunens anvisningar och lämnas till kommunens insamlingssystem. Båtägare ska sortera sitt avfall enligt de bestämmelser som finns i avfallsförordningen. Det betyder att förutom farligt avfall ska bland annat bioavfall och förpackningsavfall sorteras ut.
Tillsyn av fritidsbåthamnar med fokus på färgsanering
Hamnens verksamhet kan ge upphov till både kommunalt och icke-kommunalt avfall. Kommunalt avfall uppstår exempelvis på kontor, i fikarum och som städsopor. Exempel på icke-kommunalt avfall från en fritidsbåtshamn är avfall från spolplatta eller oljeavskiljare. Ansvaret för att icke-kommunalt avfall tas omhand på rätt sätt ligger på verksamheten, som behöver säkerställa att avfallet hanteras på rätt sätt när de lämnar det vidare. Om en aktör anlitas för borttransport är de viktigt att aktören har de tillstånd eller har gjort de anmälningar som behövs för att få transportera avfallet. Verksamheten kan också själv transportera bort avfallet under förutsättningar att krav gällande transport av avfall är uppfyllda.
Nedskräpning i den marina miljön
Det är viktigt att såväl fartygsgenererat avfall som avfall som uppstår på land när båten används vid besök på olika platser tas om hand så att det inte orsakar nedskräpning. Om det inte finns möjlighet att lämna avfallet utmed resrutten ska det tas med och lämnas på annan plats, exempelvis i hemmahamnen. Det är viktigt att avfallet i hamnen förvaras på ett sådant sätt att spridning förhindras.
Marin nedskräpning innebär höga kostnader för de kommuner som berörs och effektiv tillsyn kan därför löna sig. Det marina skräpet utgörs av fasta föremål och material som har tillverkats eller bearbetats av människor och som avsiktligt kastas eller oavsiktligt förlorats i den marina och kustnära miljön, samt även föremål och material som transporterats till havsmiljön från aktiviteter på land. Bristande avfallshantering på land är en källa till marin nedskräpning. Andra källor utgörs av förlorade fiskeredskap som orsakar flera problem. Då redskapen till stor del består av plast förorenar de den marina miljön genom utsläpp av mikroplaster och orsakar även lidande genom att de fortsätter att spökfiska, dvs fånga fisk och skaldjur även om de har tappats och inte återfunnits.
Avfall som uppstår vid användande av båtar
Fritidsbåtshamnar ska kunna ta emot allt avfall som fritidsbåtar har behov av att lämna. Det inkluderar toalettavfall och farligt avfall, men också annat avfall som ska sorteras ut. Den som ansvarar för en mottagningsanordning i en fritidsbåtshamn ska se till att det finns en upprättad och godkänd avfallshanteringsplan. Bestämmelserna finns i Transportstyrelsens föreskrift (TSFS 2023:12).
Transportstyrelsen är vägledande myndighet för mottagning av avfall i hamnar och har tillsynsansvar för handels- och industrihamnar och för fiskebåtshamnar. Kommunen har tillsynsansvar för mottagning av avfall i fritidsbåtshamnar och ska godkänna fritidsbåtshamnarnas planer för mottagande och hantering av avfall. I kommunens ansvar ingår också att transportera bort avfallet från hamnarnas mottagningsanordningar (4 kap. 8 § avfallsförordningen).
Uttjänta båtar
När båten är uttjänt och behöver skrotas ska detta göras på lämpligt sätt, exempelvis genom att lämna den till en båtskrot eller motsvarande. På Havs- och vattenmyndigheten webbplats finns vägledning och information om båtskrotning och tillgängliga bidrag för båtskrotning.
Hantering av kemikalier
På en fritidsbåtsklubb hanteras flera olika kemiska produkter så som glykol, båtbottenfärg och motorolja.
Tillsynsmyndigheten bör vid behov kunna kontrollera att verksamhetsutövaren har rutiner för att tillse att medlemmar eller andra som nyttjar verksamheten ska arbeta utifrån produktvalsprincipen. Verksamhetsutövaren ska också ha kunskap och information för att hantera kemikalier på ett säkert sätt. Det kan innefatta rutiner för att kemiska produkter ska lagras och hanteras så att spill och läckage inte förorenar omgivningen, exempelvis genom invallning (eller motsvarande) av lagrings/hanteringsytor och att absorptionsmedel finns tillgängligt i tillräcklig mängd.
Produktvalsprincipen
Kemiskt verkande båtbottenfärger som innehåller biocider mot påväxt är biocidprodukter (en typ av bekämpningsmedel) och måste vara godkända av Kemikalieinspektionen för att få användas. För att hantering och användning av båtbottenfärg ska vara säker för användaren och medföra så små risker i miljön som möjligt måste användningsvillkoren för produkten följas. Det omfattar exempelvis var (geografiskt) det är tillåtet att använda en viss produkt (båtbottenfärg).
Forskning har visat att vissa färger kan ha en onödigt hög halt av olika biocider och således läcka onödigt mycket. Som användare bör man fundera över biocidfria alternativ (se även avsnitt nedan om skrovrengöring och båtplats) för att efterleva produktvalsprincipen. Det kan även finnas lokala rekommendationer för hur fritidsbåtar som målats med biocidinnehållande färg ska hanteras vid skrovtätt.
Vissa båtbottenfärger är sedan länge förbjudna att använda för att de innehåller verksamma ämnen som är mycket giftiga och bryts ned långsamt, exempelvis organiska tennföreningar (t. ex. tributyltenn - TBT) (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 782/2003).
Förbränningsmotorer
Ny kunskap och ny teknik finns för att minska miljöpåverkan från förbränningsmotorer. På grund av detta bör fritidsbåtshamnar och båtägare fasa ut användningen av dessa äldre tvåtaktsmotorer.
Fritidsbåtar - Miljöpåverkan (havochvatten)
Minska de fossila och farliga utsläppen i våra hav (www.slutatankahavet.se)
Båtmotorer och utsläpp (transportstyrelsen.se)
Arbete kopplat till förbränningsmotorer pågår inom Havsmiljöförvaltningen åtgärd 41.
Regelbundet skrovunderhåll
Mindre förbättringsarbeten
Även vid mindre underhållsarbeten av skrovet, till exempel när man skrapar och målar mindre områden båtbottenfärg, är det viktigt att utföra arbetet på ett sätt så att damm och färgflagor samlas in och inte sprids i miljön. Avfallet, det vill säga den avskrapade färgen, innehåller farliga ämnena och kan vara en fara för både människors hälsa och miljön.
För att minimera onödig miljöbelastning av farliga ämnen är det också viktigt att följa anvisningarna i bruksanvisning och produktblad för båtbottenfärgen om själva målningen samt avfallshantering av färgrester och förpackning. Läs mer om produktval och båtbottenfärger i avsnittet nedan Båtplats vid bryggor och kaj.
Tvätta båt i vatten
Skrovet kan rengöras från påväxt genom borsttvättning när båten är sjösatt. Vid borsttvätt borstas påväxten bort mekaniskt från båtbotten. Borsttvätt i vatten kan utföras i en automatisk tvättanläggning där båten körs in mellan roterande borstar, eller genom manuell borstning av skrovet (skrubbning).
Om båten är målad med biocidinnehållande båtbottenfärg läcker biociden kontinuerligt ut i omgivande vatten och utsöndringen/spridning av farliga ämnen ökar ifrån båtbottenfärgen vid rengöring av båtbottnar.
Regelbunden tvättning av skrovet kan ersätta målning med biocidinnehållande båtbottenfärg. För att ta bort påväxten genom att borsta båten behöver båten målas med en hård biocidfri färg. Båtägaren bör då tvätta båten flera gånger per säsong, beroende på hur stort påväxttrycket är i det aktuella vattenområdet. Det finns en gratis SMS-tjänst som utfärdar en så kallad havstulpanvarning till båtägare för olika vattenområden. Borsta båten så snart som möjligt men senast inom ungefär två veckor efter varningen, när havstulpanerna fortfarande är mjuka, så försvinner de lätt.
Tvätta båt på land
Vid upptag av båtar rengörs oftast båtskrovet från påväxt och det sker ofta genom avspolning med högtryckstvätt. Då kan färgpartiklar och färgflagor frigöras och följa med tvättvattnet och därefter hamna i vatten och sedimenten i hamnbassängen eller direkt på marken.
Det ska därför vara möjligt för tillsynsmyndigheten att kontrollera att verksamheten har tydliga rutiner och utrustning för uppsamling av tvättvatten och att det renas innan det släpps vidare till avloppsreningsverk eller recipienten. En viktig åtgärd för att samla upp det tvättvatten och avfall som uppstår vid avspolning av båtar i en fritidsbåtshamn kan vara att anlägga en tät arbetsyta som exempelvis en spolplatta med avlopp. I rutinen för den täta arbetsytan är renhållning viktig så att inte avfall ligger kvar på ytan eller i rensbrunnar som kan spridas vidare till omgivningen av vind eller regn.
Naturvårdsverket anser vidare att en viktig rutin för skötseln bör vara att genomföra provtagning av utgående spillvatten från reningsanläggningen regelbundet samt vid behov. Verksamhetsutövaren behöver genomföra provtagning för sedan kunna bedöma anläggningens reningskapacitet och för att kunna uppskatta anläggningens behov av skötsel så som slamsugning, rening, byte av filter, etc.
Att anlägga en spolplatta på verksamheten är anmälningspliktigt enligt 13 § förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.
Skrovsanering
Sanering av ett båtskrov innebär att all båtbottenfärg inklusive skrovets alla gamla färglager tas bort ända ner till gelcoat eller motsvarande. Saneringen sker genom exempelvis blästring, slipning, skrapning eller med färgborttagningsmedel. Det ställs samma krav på uppsamling av avfallet gäller som vid mindre underhållsarbeten krävs.
Metoder för säker bottenfärgborttagning och tips på spridningsminskande åtgärder:
Fördjupat stöd om regelbundet skrovunderhåll
Här kan du fördjupa dig inom metoder för säker bottenfärgborttagning och få om tips på spridningsminskande åtgärder. Havs- och vattenmyndigheten har tagit fram riktlinjer för olika typer av skrovrengöring för att minimera spridning av färgpartiklar och farliga ämnen.
Exempel på installationer
Här lyfts exempel på vanligt förekommande installationer på en fritidsbåtshamn eller båtuppställningsplats. För varje installation beskrivs den kunskap och rutiner som tillsynsmyndigheten bör kunna efterfråga hos verksamhetsutövaren av en fritidsbåtshamn eller båtuppställningsplats. Syfte med rutinerna är att minimera spridning av farliga ämnen och därmed riskerna för människors hälsa och miljön.
Dagvatten och dagvattenreningsanläggningar
Dagvatten, diken och dagvattenbrunnar i anslutning till fritidsbåtshamn och båtuppställningsplats är spridningsvägar för dagvatten innehållande borttagen påväxt, färgrester och annat spill av kemikalier och drivmedel från fritidsbåtsverksamheten.
Det är viktigt att spridning av farliga ämnen från bland annat spill av kemikalier och avfall till anordningar för bortledande av dagvatten, (se avsnitt nedan om hårdgjorda ytor) förebyggs och minimeras. Det är exempelvis viktigt att dagvattenanordningar som dagvattenbrunnar är utformade, kontrolleras och underhålls så att de fångar upp partiklar etc. i brunnsfilter, sedimentationskammare eller motsvarande till skydd för vattenmiljön. Det ska finnas slam- och oljeavskiljare och/eller filterinsats där färgflagor och kemikalie- och oljespill från verksamheten ansamlas. För att förhindra att detta spolas ut vid höga vattenflöden som regn eller snösmältning, måste brunnar och andra delar av dagvattensystemet regelbundet tömmas. Detta gäller även om anläggningen är kopplad till ett avloppsreningsverk.
I rapporten nedan finns information och exempel på brunnsfilter och andra anläggningstyper för dagvattenrening:
Diken
I de fall där dagvatten samlas upp via diken kan sediment i dikena innehålla höga halter av föroreningar och innehålla stora mängder färgrester. Vid höga vattenflöden kan föroreningar som färgrester (avfall) rinna ut och spridas till närliggande vatten.
Diken ställer krav på regelbunden skötsel och om de inte sköts så kan spridningen av föroreningar, avfall och annat material från dessa ytor vara stor vid höga flöden. Vid underhåll av diken så kan jorden vara förorenad och kräver särskild hantering, (länk till sida om förorenade massor el dyl.).
Hårdgjorda ytor
Hårdgjorda ytor förorenas av färgrester och spill av olja och andra kemikalier vid underhållsarbeten. Även avspolning av biocidmålande båtar vid uppställningsplatser utan spolplatta förorenar hårdgjorda ytor.
Hårdgjorda ytor ställer krav på skötsel och ska städas regelbundet genom sopning/borstning för att förhindra att färgflagor och annat material sprids till vattenmiljön genom regn och vind. Ibland finns dagvattenbrunnar som samlar upp vatten, slipdamm och övrigt skräp som förekommer på den hårdgjorda ytan. Vattnet släpps oftast ut orenat till hamnbassängen och omgivande ytvatten tillsammans med slipdamm och skräp om de inte avleds till dagvattenbrunn med sedimentationskammare.
Se mer om utformning och skötsel av dagvattenbrunnar i avsnittet ovan.
Båtplats vid bryggor och kaj
För att förhindra beväxning på skrov, så kallad biofouling, använder sig många båtägare av biocidinnehållande kemiskt verkande båtbottenfärg. Den största andelen av verksamma ämnen läcker ut i hamnen eftersom genomsnittsbåten ligger vid kaj mer än 95 % av tiden den ligger i vatten. Notera att även om färgen är godkänd för användning så har färgen en negativ påverkan på miljön och produktvalsprincipen bör tillämpas i valet av färg.
Det finns olika alternativ till att hålla båtbotten fri från påväxt utan att använda giftverkande båtbottenfärg. Ett alternativ är att använda skrovduk som skapar ljus och syrefri miljö på skrovet vilket för att förhindrar påväxt när båten ligger i hamnen. Ett annat alternativ är att förvara båten på land på exempelvis trailer eller båtlift.
På många äldre båtar finns oftast flera färglager på skrovet. Det kan vara svårt att veta vilken färg som använts tidigare år och eftersom det inte är ovanligt med fritidsbåtar från 70- och 80-tal. Därför kan det också vara fråga om gamla färger där det verksamma ämnet inte längre är tillåtet. Detta behöver tas hänsyn till både vid underhåll av båten och vid sjösättning.
Har båten en gång målats med färg som innehåller organiska tennföreningar är det förbjudet att sjösätta den utan att först ta bort all gammal färg eftersom även underliggande färg kan läcka farliga ämnen när båten ligger i sjön.
För att ta reda på vilken eller vilka biocider som finns i underliggande färglager kan man ta hjälp av mätning och/eller provtagning.
Metoder för att uppskatta typ och halt av biocid på skrovet:
Kvalitetssäkring av XRF-mätningar av tenn på fritidsbåtar (chalmers.se)
Tennorganiska föreningar i färgavskrap från fritidsbåtar (chalmers.se)
Havsnivåhöjning, höga flöden och skyfall
Fritidsbåtshamnar ligger oftast i grunda strandnära områden som riskerar att påverkas av stigande havsvattennivåer, ändrade vattenflöden och mer frekventa och intensiva skyfall till följd av klimatförändringar, vilket redan är ett problem idag och som förväntas bli större i framtiden.
Tillsynsmyndigheten ska kunna bedöma om verksamhetsutövaren har arbetat för att anpassa verksamheten till de nya förutsättningarna genom förebyggande klimatanpassningsåtgärder så att spridningen av farliga ämnen från området (hårdgjorda ytor, förorenad mark eller förorenade sediment) inte ökar i framtiden.
Förorenade områden i ett förändrat klimat
Översvämningskarteringar (msb.se)
Riskområden för ras, skred, erosion och översvämning (arcgis.com)
Bakgrund
Fritidsbåtar är en utpekad källa till organiska tennföreningar bland annat TBT, och andra farliga ämnen i åtgärdsprogrammet för havsmiljön. Användning och underhåll av fritidsbåtar medför hantering och spridning av farliga ämnen med giftiga egenskaper.
Denna vägledning är en del av arbetet i åtgärd 17 (ÅPH17) inom åtgärdsprogrammet för havsmiljön kopplat till Sveriges arbete med havsmiljödirektivet och målet att nå god miljöstatus i svenska havsområden. Åtgärden ska bidra till att minska utsläppen med TBT och andra farliga ämnen från fritidsbåtar. Mycket av arbetet har pågått inom Skrovmålet och inom referensgruppen till ÅPH 17.
Vägledningen är övergripande och har tagits fram i samverkan med Havs och vattenmyndigheten (HaV) och Transportstyrelsen. För vissa delar som är särskilt relevanta för tillsynen kan det finnas mer specifik vägledning på respektive myndighets webbplats.