Samordning av miljöövervakningen

Samordning är ett vitt begrepp och kan styras på många sätt, exempelvis genom föreskrifter och direktiv, ekonomiska styrmedel, gemensamma mål och information.

Oftast används fler av de olika sätten att styra samordning samtidigt. Styrmedlen för samordning kan grovt delas in i fyra kategorier:

• legala (föreskrifter, EG-direktiv, EU-direktiv)
• finansiella (krav i samband med tilldelning av medel)
• gemensamma mål (miljömål, liknande syfte, åtaganden inom internationella konventioner)
• informativa (behov av resultat från andras undersökningar)

Den legala möjligheten att styra miljöövervakning är inte så allmän i Sverige. Sedan länge används den dock i form av förelägganden av recipientkontroll.

Under senare tid har det genom EG-direktiv också blivit vanligare med föreskrifter för miljöövervakning (till exempel för luftkvalitet och vattenkvalitet). På detta sätt styrs såväl metoder som rapporteringar och sammanställningar (till exempel EG-direktivet INSPIRE – Infrastruktur för rumslig information i Europa).

Möjligheten till styrning i samband med att medel beviljas utnyttjas ofta inom respektive verksamhet men inte så ofta mellan olika verksamheter. Detta beror delvis på att olika aktörer har olika syften. Eventuell samordning tar viss tid och kan skapa merkostnader på marginalen för enskilda undersökningar. Denna merkostnad ger ofta bättre möjlighet att tolka resultaten i ett generellt perspektiv men kanske inte för just det syfte som undersökningen primärt har.

Att sätta upp övergripande och gemensamma mål har utvecklats kraftigt under de senaste cirka tio åren. Ett exempel är de svenska miljökvalitetsmålen. På liknande sätt fungerar också de åtaganden som olika länder gör i internationella konventioner inom miljöområdet. I dessa överenskommelser ingår som regel miljöundersökningar och gemensamma utvärderingar av resultaten för att se hur förhållandena utvecklas.

Sveriges miljömål

Att vara i behov av andras resultat kan leda till effektiv samordning. Det kräver dock väl utvecklade nätverk och god tillgänglighet till informationen om vad som pågår för att kunna utnyttjas på ett effektivt sätt. Bäst blir det om man redan i planeringsstadiet kan ta hänsyn till olika samordningsmöjligheter.

Internationella åtaganden (till exempel EU-direktiv och överenskommelser inom internationella konventioner) där Sverige förbundit sig att leverera uppgifter om tillståndet i miljön leder till viss form av samordning. I regel sker den dock endast ”temavis” eftersom olika internationella övervakningsinitiativ ofta inte är samordnade sinsemellan.

EU-direktiv införs i svensk lag via förordningar och föreskrifter. Men även andra mer grundläggande bestämmelser, som till exempel GIS-standarder, kan ha betydelse för samordningen av miljöövervakning (exempel är INSPIRE, Infrastruktur för rumslig information i Europa).

Naturvårdsverket har fått ett utökat ansvar för samordning av miljöinformationsförsörjning. Ett Miljöinformationsråd är bildat, som leds och administreras av Naturvårdsverket. Rådet utvecklar över tid deltagande, arbetsformer och innehåll.

Andra viktiga samordningsfunktioner är gemensamma datalager för resultat av samma typ. Sådana datalager underlättar gemensam kvalitetssäkring av data som kommer från olika håll. Det gäller även utvärderingar där resultaten från olika undersökningar värderas och bedöms.

För att underlätta samordningen av olika verksamheter inom landet har Naturvårdsverket tagit fram följande verktyg:

• rekommenderade metoder för miljöövervakning, så kallade övervakningsmanualer
• råd om hur man lägger upp, presenterar och utvärderar miljöövervakningsprojekt
• gemensamma datalager hos nationella datavärdar
• kvalitetssäkringssystem och checklista för kvalitetssäkring
• samarbetsformen gemensamma delprogram

För nationell och regional miljöövervakning styrs dessa verktyg (rekommenderade metoder, upplägg av program, datalagring, kvalitetssäkring och dylikt) genom avtal.

Den kommunala miljöövervakningen är en mycket viktig del av den samlade miljöövervakningen i landet. Samordning mellan olika aktörer är nödvändig för att miljöövervakningen ska fungera som ett heltäckande system.

Kommunerna har ofta andra behov och prioriteringar än de som styr nationell respektive regional miljöövervakning och inkluderas inte i den statligt finansierade miljöövervakningen.

Det finns 290 primärkommuner i Sverige, alltifrån små kommuner med 2 000–5 000 invånare till de riktigt stora kommunerna med 100 000-tals invånare. Att med denna utgångspunkt göra en generell beskrivning av kommunal miljöövervakning är omöjligt.

Resurser och miljöproblem skiljer sig mycket mellan olika kommuner. En del kommuner bedriver en omfattande övervakning av det lokala miljötillståndet, medan de flesta mindre kommunerna i stort sett helt saknar långsiktiga miljöövervakningsprogram. Den totala resurs som årligen avsätts för miljöövervakning är dock omfattande. En stor del av den miljöövervakningsliknande verksamheten bedrivs i kortsiktiga projekt och inte långsiktigt enligt något fastställt miljöövervakningsprogram liknande länsstyrelsernas regionala program.

Åtta centrala myndigheter har ansvar för uppföljning och utvärdering av sina respektive miljökvalitetsmål. De genomför därför aktiviteter som är av intresse för måluppföljningen i ett vidare perspektiv. Vissa aktiviteter har stora likheter med miljöövervakning.

Resultaten används för att följa upp egna miljökvalitetsmål samt för att utvärdera effekterna av genomfört åtgärdsarbete. Under förutsättning att de är av viss varaktighet och har en stabil finansiering ger undersökningarna värdefulla miljöövervakningsdata.

De åtta myndigheterna är Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Boverket, Jordbruksverket, Kemikalieinspektionen, Skogsstyrelsen, Strålsäkerhetsmyndigheten och Sveriges geologiska undersökning.

För att data ska gå att jämföra kan i bland överenskommelser om samråd vara ett stöd för till exempel val av metodik, ändringar, avtalad rapporteringstid och datatillgänglighet. Sådana överenskommelser kan göras via samarbetsavtal mellan myndigheterna. Det förekommer flera exempel på sådan samordning men även att myndigeter utökar befintliga nationella övervakningsprogram. Exempelvis använder Jordbruksverket miljöövervakningsprogrammet NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige) som bas för en del egna undersökningar.

Det finns också andra myndigheter än de som har direkt ansvar i miljömålssystemet som har i uppgift att bevaka och ta fram information som dels beskriver miljötillståndet, dels är helt nödvändig för att tolka, bedöma och förstå orsaken till förändringar i miljötillståndet.

• SMHI gör meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska mätningar samt omfattande modellberäkningar som är väsentliga för att beräkna nedfall av föroreningar (så kallad luftdeposition) och vattentransporter.
• Lantmäteriet har data från fjärranalys samt digitala kartdatabaser.
• Sjöfartsverket har djupdatabas och sjökarteringsverksamheten.Här finns flera möjligheter och goda skäl för samordning.

Att ha bra kontroll över till exempel regnmängder och flöden är ofta helt centralt för att bedöma resultaten från miljöundersökningar. Att använda samma undersökningslokaler och dra nytta av varandras organisation för provtagning kan därför vara rationellt. Ett exempel på detta är SMHI och Naturvårdsverket i samband med det oceanografiska provtagningsnätet.

Enskilda personer, ofta verksamma i ideella föreningar, bidrar också med värdefull information om miljön. De ideella föreningarna har en viktig funktion att fylla i arbetet med att bevara och övervaka den biologiska mångfalden. Många lokala föreningar, till exempel ornitologiska klubbar och floraväktare samarbetar med kommuner och länsstyrelser och rapporterar fynd direkt till dessa myndigheter.

De ideella föreningarna lämnar värdefull information till ArtDatabankens arbete att bedöma arters hotstatus, den så kallade rödlistningen. Följande föreningar lämnar uppgifter till ArtDatabanken vid SLU:

• Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) bidrar med fågelobservationer; årliga häckfågel- och vinterfågelinventeringar, kontroll av häckningar, sträckfågelräkningar. Dessutom driver SOF och Naturvårdsverket ett projekt som ska kopplas upp mot ArtDatabanken och leverera uppgifter om fynd av rödlistade fågelarter.
• Naturskyddsföreningen (SNF) och vissa av deras lokala föreningar bidrar med speciella arter, till exempel uppgifter om flodpärlmussla, utterinventeringar, projekt om havsörn, pilgrimsfalk, sälinventeringar (främst gråsäl).
• Svenska Jägareförbundet rapporterar framför allt om rovdjur, till exempel lodjursinventeringar. Även gås- och andräkningar, skärgårdsinventering av sjöfågel och specialundersökningar av till exempel ripa.Sportfiskarna bidrar med information om fiskar, bland annat genom analyser av trålfiskerapporter från västkusten, vilket kan peka på populationstrender hos kustfisken.
• Världsnaturfonden (WWF) stödjer många olika artprojekt som skräntärna, jaktfalk, fjällräv och de fyra stora rovdjuren
• Enskilda medlemmar i Sveriges Entomologiska Förening med underföreningar skickar in uppgifter om fynd av ryggradslösa djur samt fjärilsobservationer.
• Floraväktare är ett WWF-projekt som ArtDatabanken organiserar. Många botaniska föreningar inriktade mot kärlväxter deltar som floraväktare och rapporterar årligen in uppgifter om hotade arter.
• Mossornas Vänner och Svensk Lichenologisk Förening deltar på moss- och lavsidan som floraväktare inom respektive organismgrupp.
• Sveriges Mykologiska Förening (SMF) har sedan länge ett landstäckande inventeringsprojekt och levererar regelbundet uppgifter om svamp, såväl rödlistade som ej rödlistade arter.Även några lokala botaniska föreningar och klubbar sänder in uppgifter, till exempel Ölands Botaniska Förening levererar fynduppgifter av rödlistade kärlväxter, lavar, mossor och svampar, och Västgötabergens svampklubb har lämnat uppgifter om fynd av rödlistade svampar.
• Möjligheten att rapportera in observationer av levande eller döda tumlare till Naturhistoriska riksmuseet.

ArtDatabankens artdatabas och metodvägledning är ett gott exempel på det stöd som krävs för att iakttagelser från enskilda ska kunna bidra till miljöövervakningen. Lätt åtkomliga och speciellt utformade metoder samt sakkunnig vägledning gör att jämförbarheten mellan olika observationer ökar. En bra dokumentation leder också till att det är lättare att ge undersökningarna den långsiktighet som också krävs.

Under 2006 utredde Naturvårdsverket möjligheterna till utökad så kallad samhällsbaserad miljöövervakning. Detta har resulterat i att Naturvårdsverket i februari 2010 startade ett delprogram för volontärbaserad övervakning av dagfjärilar inom miljöövervakningens programområde Landskap – Svensk dagfjärilsövervakning.