Olika former av naturskydd

Värdefull natur skyddas främst enligt bestämmelser i 7 kapitlet i Miljöbalken. 

Nationalparker och naturreservat är skyddsformer som är långsiktiga med föreskrifter som ger ett starkt skydd mot exploatering. Naturreservat, nationalparker och Natura 2000 är de ytmässigt helt dominerande formerna för områdesskydd i Sverige.  Nationalparkerna och de flesta naturreservaten ingår dessutom i Natura 2000 – vårt bidrag till EU:s nätverk av skyddade områden. Landets fjällområden står för den större andelen av de skyddade arealerna. Biotopskyddsområden är det områdesskydd som dominerar i antal, men eftersom sådana biotopskyddsområden är ganska små har de sammantaget en begränsad areal.

Utöver dessa skyddsformer finns även de formella skyddsformerna naturminnen, naturvårdsavtal och statliga överenskommelser mellan Naturvårdsverket och Fortifikationsverket. 

Vid sidan av det formella skyddet sker stora och viktiga åtaganden genom olika frivilliga naturvårdsinsatser, till exempel markägares frivilliga avsättningar av skyddsvärd skog.

Naturmiljön kan också skyddas genom andra bestämmelser som gäller särskilda områden. Det handlar bland annat om miljöbalkens hushållningsbestämmelser där till exempel områden av riksintresse anges, liksom älvar och älvsträckor där bland annat vattenkraftverk inte får finnas.

Det finns även djur- och växtskyddsområden där allmänheten, och i vissa fall även markägaren, inte får vistas inom området under en viss tid av året. Kulturreservat bildas i syfte att bevara värdefulla kulturpräglade landskap men många kulturreservat innehåller även höga naturvärden och värden för friluftsliv. 

För skydd av värdefulla kust- och havsområden finns de internationella konventionerna Ospar, som gäller för Nordostatlanten, och Helcom, som gäller för Östersjön. Områden som pekats ut enligt konventionerna kallas Marine Protected Areas, MPA, och Helcom MPA.