Olika typer av skog med höga naturvärden

I barrskogsområden finns ibland områden med tydliga inslag av lövträd. Asp, björk och sälg är vanliga. De kan ha skapats av bränder eller översvämningar och ligger ofta nära vatten, där lövträden har lätt att slå rot.

Det är ofta skogsområden som är mycket variationsrika i trädslag, storlek och ålder på träden. Här hittar du mycket död ved. Den mörka, fuktiga miljön skapar speciella förhållanden som gynnar många arter av mossor och lavar. Fågellivet är ofta rikt i de lövrika miljöerna.

Andra benämningar: lövnaturskog, lövrik barrnaturskog, aspskog, lövbränna.

Den gemensamma nämnaren för dessa skogsområden är påverkan av vatten. Sumpskogarna är skogar på fuktig eller riktigt blöt mark. Här behöver du nästan alltid stövlar för att ta dig fram.

Sumpskogar med höga naturvärden är inte påverkade av dikning och skogarna har ofta fått stå kvar därför att de har varit svårt att komma till med maskiner. Lövträd är vanligast i söder, men i norra Sverige växer här både gran och tall. Du ser rikligt med död ved och gott om lavar, mossor och fuktälskande växter. Fågellivet är rikt och varierat.

Skogsmyrmosaiken är en speciell landskapstyp där mindre öar av skog ligger omgivna av öppna mossar. ”Skogsöarna” är ofta klädda med barrträd och här finns gott om död ved. Även vid övergången till mer öppen myrmark finns partier med sumpskog. I dessa marker lever till exempel trana, tjäder och järpe. 

Andra benämningar: gransumpskog, blandsumpskog, myr- och skogsmosaik, tallsumpskog, källpåverkad mark, alsumpskog, alkärr, lövsumpskog, ädellövsumpskog, örtrik sumpskog, myrholmar.

Skogar som växer intill rinnande eller stilla vatten är mer eller mindre konstant fuktiga. Därför är chansen stor att det finns mossor och lavar som är känsliga för uttorkning, och ett rikt fågelliv och växtliv.

I dessa skogar finns ofta stora mängder död ved. Om marken är odikad och inte brukad på mycket länge har den sannolikt höga naturvärden. Skogar med lövträd, ofta längs stora vattendrag som översvämmas med jämna mellanrum, kallas svämskogar och är en mycket sällsynt skogsmiljö. 

Andra benämningar: brink, bäckdal, örtrika bäckdråg, naturlig skogsbäck, småvatten, strandskog, vattenfallsskog, svämskogar.

Skog som växer på branta berg och stup är ofta orörd sedan lång tid tillbaka. Hit har det varit krångligt att ta sig för att avverka skog eftersom flottleder och vägar låg långt borta. Skogen som växer här har riktigt gamla träd som har vuxit sakta.

Trädstammarna är inte så grova och höga och skogen är ofta gles. I raviner där luften är fuktig växer gärna lavar och mossor. Hällmarker är torrare och här växer det mest tall. Om du bor i södra Sverige kan du hitta ek på hällmarkernas ytterkanter. Oavsett trädslag kan du ofta hitta träd som har blivit några hundra år gamla. Skogen är ganska gles och träden är trots sin höga ålder låga och rätt klena. 

Andra benämningar: bergbrant, rasbrant, liten sprickdal, kanjondal, ravin, hällmarksskog.

Brand var vanligt i svensk skog under tidigare århundraden. De skogar som brann kom ofta att domineras av tall efter branden. I de sydöstra delarna av Sverige finns både tall och ek i brandpåverkade skogar. Vissa partier som brann extra hårt föryngrades ibland med en generation av lövträd i en så kallad lövbränna. Brandpåverkade skogar blir allt mer sällsynta på grund av vår effektiva brandbekämpning. Därför är de flesta skogar som utsatts för skogsbränder viktiga att skydda. Det finns många insektsarter som du bara kan hitta i dessa miljöer.

Du kan se tydliga tecken från tidigare bränder i de skogar som har påverkats, i form av så kallade brandljud, invallade stamskador, på framför allt tall. Rester av brända träd, brandstubbar och lågor med brandskador kan ses eller anas. Stora mängder lövträd i en barrdominerad trakt tyder också på att skogen tidigare har brunnit. 

Andra benämningar: brandfält, lövbränna.

Förr i tiden användes skogen till mer än virke och ved. Skogsbete och slåtter skapade glesa skogar med mycket ljus, där gräs och blommande örter trivdes.

Björkhagar, ekbackar och betesmark med stora träd är rester av bondesamhället. Allra mest skyddsvärda är slåttermarkerna och de ekdominerade betesmarkerna. De stora ekarna med sina hål och solbelysta stammar är miljöer som lockar många olika arter. Träd som har hamlats är också viktiga miljöer, bland annat för sällsynta lavar. De vanligaste ännu levande hamlingsträden är lind, alm och ask. I vissa trakter hittar man också hamlingsträd av lönn, björk, sälg och asp. I de betade skogarna kan mindre rikkärr finnas kvar, kärr med hög kalkhalt som därför har en speciell växtlighet. 

Andra benämningar; fuktig ängsmark, hagmark, löväng, betad skog, rikkärr, kalkkärr, lövängsrest, äldre betespräglad skog.

Skogar på sandmark har höga naturvärden om de domineras av gamla träd, framför allt tall och gran och i södra Sverige även ek. Död ved är alltid positiv för många arter. Men sandskogar kan vara värdefulla även utan död ved, om där har funnits träd som under lång tid inte har kalavverkats.

I de här skogarna hittar du många ovanliga svampar. Blottad sand som gärna är exponerad för solen är viktig för flera insekter som specialiserat sig på sand. En speciell form av sandskog är grandominerade skogar med grova granar och tjocka mattor av fuktiga barr. De ligger ofta på eller invid basen av rullstensåsar.

Kalk i marken skapar möjligheter för specialiserade växter och djur. Dessa skogsmiljöer har mycket höga naturvärden, men finns bara i vissa delar av Sverige. Kalkskogarna kan vara både lövskogar och barrskogar. Gemensamt är att fältskiktet ofta är rikt på örter som blåsippa, smultron och violer. Ibland är skogen rik på orkidéer. Om skogen aldrig har varit helt kalavverkad finns förmodligen många sällsynta marksvampar. Kalkskogar med gamla träd och mycket död ved har mycket höga naturvärden. 

Andra benämningar: åsgranskog, kalkbarrskog, sandbarrskog, kalklövskog, äldre sandskogar, kalkmarksskogar.

Lundarna hittar du på rika jordar. De upplevs som ”lummiga” och fuktiga miljöer, nästan lite regnskogsliknande, med träd och buskar i olika storlek och ålder. Innan trädens löv spricker ut på våren är marken helt täckt av vackra vårblommor. I lunden hittar du ett varierat trädskikt med många olika trädslag, ofta ädellövträd, men ibland är skogarna helt dominerade av al eller stora hasselbuketter.

Gemensamt för de olika lundarna är att de tillhör bondeskogen, där bete eller slåtter har påverkat miljöerna. Det har dock alltid stått träd eller buskar på markerna och i dag är de träd och hasselbuskar du hittar där gamla. Stora mängder lavar, mossor och svamparter trivs på de äldre träden. 

Andra benämningar: örtrik allund, hassellund, hässle, lövskogslund, lövängsrest.

De mest värdefulla ädellövskogarna har många gamla träd av en eller flera arter och mycket död ved. I ädellövskogen hittar du ofta flera trädgenerationer tillsammans. Under träden finns buskar. Undantaget är bokskog som ofta växer i mer rena bestånd och där buskar inte är så vanliga. En speciell typ av biologiskt rik ädellövskog är så kallad krattskog. Den utmärks av senvuxna, krokiga och kortvuxna träd, ofta ek. Dessa områden har ofta tidigare varit betade och ibland finns skogsbeteskaraktären kvar.

Ädellövskogarna är mycket betydelsefulla för många växter, svampar, insekter och djur. I områden med hög luftfuktighet bildas ofta en päls av mossor och lavar högt upp på trädstammar. I torrare områden kan gamla träd vara betydelsefulla för lavar. 

Andra benämningar: ädellövnaturskog, bokskog, ekskog, hedädellövskog, ek-avenbokskog, lind-lönnskogar.