Vilda pollinatörer

Det finns ungefär 2 700 fjärilsarter i Sverige. De delas ofta in i storfjärilar (ungefär dagfjärilar, bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar, nattflyn och mätare) och småfjärilar (bland annat mott, vecklare och malar). Många av fjärilarna är knutna till öppna blomrika marker och svarar snabbt på förändringar i blomrikedom. Det är de vuxna fjärilarna som är blombesökare och dricker nektar, medan fjärilarnas larver äter växter. 

De flesta fjärilarna besöker en rad olika växter, och har en mer eller mindre utvecklad sugsnabel vilken möjliggör intag av vätska. Fjärilar kan förutom nektar nyttja andra födokällor som bladlusdagg, sav från träd och rutten frukt. 

Fjärilslarverna däremot är ofta knutna till en speciell växtart vilket gör dem beroende av just den arten och extra känsliga för avbetning eller slåtter vid ”fel” tidpunkt. Larverna behöver värme för att tillväxa och är därför beroende av öppna miljöer eller gläntor för att värma sig. De flesta fjärilar har en livscykel på ett år, men det finns även två eller fleråriga cykler, detta gör att fjärilspopulationerna kan variera mycket mellan år.

De olika fjärilsarterna flyger vid olika tider på dygnet och vid olika tider på säsongen och eftersom larverna och vuxna fjärilar använder olika växter krävs det en stor mängd olika växtarter med olika blomningstid samt en variation i när markerna betas eller slås för att tillgodose en stor mångfald av fjärilar.

I Sverige finns det drygt 400 arter av blomflugor i ordningen flugor. Många blomflugor har en färgteckning som liknar stickande insekter som getingar, men kan inte stickas. Blomflugor har bara ett par vingar, medan steklar alltid har två par. Blomflugorna har fått sitt svenska namn av att de är mycket flitiga blombesökare, honorna äter främst pollen för att få i sig proteiner till äggproduktionen, medan hanarna framför allt äter nektar för att få energi till flygningen.

Fullbildade blomflugor har mycket god flygkapacitet och de ses ofta stå still i luften framför blommor. De har korta tungor och besöker därför grunda korg- och flockblommiga växter som kirskål och hundkäx och andra odlade korgblommiga växter i våra trädgårdar. 

De samlar inte pollen till sina larver utan larverna är beroende av olika uppväxtmiljöer och substrat. Det finns arter vars larver lever av multnande växtmaterial i grunda vattensamlingar, andra vars larver är rovlevande på bladlöss. Några är växtätare medan en del är vedlevande och använder håligheter i levande samt döda träd och i död ved.

De flesta larver har mycket tunn hud vilket gör att de är känsliga för uttorkning och de hittas därför oftast i fuktiga miljöer. Dessa livsmiljöer måste finnas på relativt nära avstånd till blomrika marker. Detta gör att mosaikartade miljöer med öppna artrika ytor och skogsmiljöer med död ved om vartannat är särskilt viktiga för blomflugorna.

Värt att notera är att blomflugor vars larver livnär sig på bladlöss bidrar med dubbla ekosystemtjänster, larverna är utmärkta biologiska skadedjursbekämpare medan de vuxna djuren är viktiga pollinatörer.

I Sverige finns det cirka 4 500 arter av skalbaggar. Många vuxna skalbaggar besöker blommor och bidrar till pollinering i olika grad. De skalbaggar som söker föda i blommor äter vanligen pollen eller andra blomdelar.

Några familjer av skalbaggar som till exempel blåsbaggar, guldbaggar, pollenbladbaggar och bladbockar har specialiserade mundelar för att äta pollen, men de flesta skalbaggar använder grunda blommor med korta blomkalkar och exponerade pollen för pollen- och nektarsök. 

Hos skalbaggarna är främst larverna som är specialiserade till olika värdväxter, medan de fullbildade skalbaggarna ofta kan påträffas i blommor av flera olika växtfamiljer, särskilt viktiga växter är flockblommiga blommor, samt buskar och träd som hagtorn, rönn och hägg.

Andra arter som är mindre kända som pollinatörer är till exempel spyflugor, getingar och myror. Dessa äter ofta pollen eller försöker komma åt nektar och bidrar på så vis till pollinering.