Vanliga begrepp inom plast

Bionedbrytning av plast innebär att allt organiskt material i plasten kan brytas ned biologiskt till koldioxid, biomassa, salter och i syrefattiga miljöer också metan. 

Att en plast är biobaserad innebär inte att den är bionedbrytbar. Att en plast är bionedbrytbar kräver inte heller att den är biobaserad, utan även fossilbaserad plast kan vara bionedbrytbar. Plastens bionedbrytbarhet beror på: 

Om plasten designats för bionedbrytbarhet eller kompostering. Faktorer som påverkar är exempelvis polymerernas kemiska sammansättning, hur kristallin den är, och vilka tillsatser den innehåller.  

De förhållanden plasten exponeras för. T ex temperatur och vilka mikroorganismer som finns där plasten finns. 

Att en bionedbrytbar plast bryts ner i en industriell kompost, där det är relativt hög temperatur och kontrollerade förhållanden, innebär alltså inte att den bryts ner vid de många olika förhållanden som kan råda i naturen. 

Biodegradability of plastics in the open environment (op.europa.eu=)

En missuppfattning är att plast som marknadsförs som ”bionedbrytbar” eller ”komposterbar” kan slängas i naturen. Nedbrytbar plast kan orsaka lika stor skada i naturen som icke nedbrytbar plast eftersom nedbrytning av plasten kräver andra betingelser för att brytas ner än de som förekommer i naturen, vilket ofta är fallet. Det är därför viktigt att inte heller nedbrytbar plast hamnar i naturen.  

Plast får kallas för bionedbrytbar även om den inte bryts ner helt – krav gällande förpackningar återvinningsbara genom kompostering och biologisk nedbrytning (EN13432) tillåter en fraktion under två millimeter (specificerat som ”visuellt icke detekterbara”). En ofullständig bionedbrytning kan leda till spridning av mikroplast.   

Mer om biobaserad och bionedbrytbar plast

Bioplast är ett brett begrepp som innefattar att plasten är biologiskt nedbrytbar eller komposterbar och/eller att råvaran för plasten är förnyelsebar eller biobaserad. Begreppet blir därmed otydligt. Användning av begreppet bör därför undvikas.  

Biokompositer är plaster där polymeren och/eller förstärkande fas är biobaserad. Ofta handlar det om traditionella fossilbaserade plaster som blandas eller förstärks med naturfibrer.  

Det finns olika typer av biobaserade plaster: 

• Drop-in plaster består av samma polymerer som sin fossilbaserade motsvarighet. Dessa plaster kan behandlas och återvinnas på samma sätt som sina fossilbaserade motsvarigheter.
• Ersättningsplaster, som består av andra polymerer än vanligt förekommande fossilbaserade plaster.  

Med farliga ämnen avses ämnen med egenskaper som uppfyller kriterierna för klassificering av farliga ämnen inom EU (CLP-förordningen).  

Särskilt farliga ämnen har egenskaper som gör att ämnena långsiktigt skadar människors hälsa eller miljön så allvarligt att deras användning så långt som möjligt ska upphöra enligt miljökvalitetsmålet Giftfri miljö. Dessa ämnesegenskaper sammanfaller i det närmaste med kriterier i EU:s lagstiftning (artikel 57 i Reach-förordningen). Skillnaden är att miljökvalitetsmålet generellt pekar ut hormonstörande ämnen och kraftigt allergiframkallande ämnen. Särskilt farliga ämnen har en eller flera av följande egenskaper:  

• är hormonstörande,  
• är mycket långlivade i miljön och mycket bioackumulerande (så kallade vPvB-ämnen),  
• är långlivade i miljön, bioackumulerande och toxiska (så kallade PBT-ämnen),  
• är cancerframkallande (kategori 1A eller 1B),  
• skadar arvsmassan (könscellsmutagena i kategori 1A eller 1B),  
• stör fortplantningsförmågan (reproduktionstoxiska i kategori 1A eller 1B),  
• är kraftigt allergiframkallande, det vill säga orsakar allvarlig hud- eller luftvägsallergi.  
• inte uppfyller ovanstående kriterier men har andra egenskaper som bedöms ge upphov till motsvarande allvarlighetsgrad, till exempel högfluorerade ämnen samt kvicksilver, kadmium och bly.  

Definitionerna ovan är hämtade från Rapport 1/2020:

Giftfritt från början – Underlag till regeringen med förslag på strategi och nya etappmål för farliga ämnen till 2030 (kemi.se) 

Information om arbetet för att plast ska vara fri från farliga ämnen hittar du här 

Gummi består liksom plast av polymerer, som är långa molekylkedjor. Naturgummi kommer från gummiträdet, men de flesta gummisorter är syntetiska. På molekylär nivå kan ett gummi och en plast bestå av liknande polymer, men skilja sig åt genom att gummit är tvärbundet. Det innebär att polymererna sitter ihop och bildar ett tredimensionellt nätverk, vilket ger gummit dess elasticitet.  

Gummi ingår i arbetet för en hållbar plastanvändning, detta eftersom mikroplastbegreppet innefattar såväl partiklar av plast som gummi. 

Nedbrytbar plast kan certifieras enligt Europeiska standarderna EN 13432 (för förpackningar) och EN 14995 (för plast). Ett mer rättvisande namn för dessa plaster är komposterbara plaster. Miljöförhållandena i standarderna får till följd att det krävs en industriell komposteringsprocess.  

I Sverige finns i dagsläget ingen brett utbyggd infrastruktur för industriell kompostering. Matavfall i Sverige behandlas idag enligt Avfall Sverige vanligen genom rötning. Förhållandena skiljer sig åt mellan en komposterings- och en rötningsprocess. Det kan innebära att en bionedbrytbar plast inte bryts ner i de processer som används för behandling av matavfall i Sverige.  

Även förhållandena i en hemkompost och en industriell kompost skiljer sig åt. Att en plast är nedbrytbar i en industriell kompost innebär därför inte att den är nedbrytbar i en hemkompost.  

Det finns ingen fastställd definition för makroplast. Enligt EU TG ML avses plastföremål och plastbitar/delar större än 25 mm. (Piha Henna Emilia et al., 2011). Ibland avses istället plastbitar större än 20 mm, det gäller främst i amerikansk litteratur (t.ex. Worm et al., 2017).

Materialåtervinning av avfall definieras enligt miljöbalken 15 kap. 6 § som att upparbeta avfall eller föremål, som inte ska användas som bränsle, till nya ämnen (SFS 1998:808). I Naturvårdsverkets färdplan för en hållbar plastanvändning avser ”materialåtervinning” en process som upparbetar avfall eller föremål till återvunnen plastråvara av efterfrågad kvalitet.    

Massbalans i plastsammanhang är, enkelt uttryckt, en beräkning av andel återvunnen eller biobaserad plast. En väg för att kunna möjliggöra ”bevisföring” och kommunikation kring användning av återvunnen eller biobaserad råvara med ett bestämt mått även om inflödet varierar över tid. Att använda massbalans betyder alltså till exempel att man i genomsnitt använder till exempel 50 procent återvunnet material i en produkt, men att det inte betyder att varje enskild producerad produkt innehåller den procentsatsen.

Massbalans som begrepp kopplas nära ihop med spårbarhet. På svenska används begreppet massbalans som samlingsbegrepp, på engelska säger man istället chain-of-custody. Det finns en ISO standard (ISO 22095) som beskriver spårbarhet övergripande, för att praktiskt kunna använda dem pågår det nu ett standardarbete på ISO-nivå. Det finns fem olika huvudtyper av spårbarhetsmodeller: Identitetsbevarande, Segregerad, Kontrollerad blandning, Massbalans och Book and claim. Identitetsbevarande innebär att man har full kontroll och spårbarhet genom hela systemet medan ”book and claim” tillåter handel med krediter – det vill säga ett företag som har en mängd återvunnen råvara kan handla med den så att till exempel ett företag utan möjlighet till att använda återvunnen råvara kan saluföra sin produkt som innehållande en andel återvunnen råvara (motsvarande de krediter man betalat för). Kontrollerad blandning innebär att man blandar en känd mängd till exempel återvunnen råvara i sin produkt och allokerar den mängden till den totala produktionen. Massbalans är likt kontrollerad blandning men med den skillnaden att man genom krediter tillåter en viss flyttning av den återvunna råvaran mellan produkter.  

Fördelen med massbalanskonceptet är att man inte behöver ha en jämn tillgång på den biobaserade/ återvunna råvaran utan den kan variera över tid. Nackdelar som uppstår är till exempel att man kan hävda att en produkt/materialström som inte har en möjlighet att vara biobaserad/ återvunnen sägs vara det, att man genom ett allt för fritt system inte uppmuntrar högkvalitativ återvinning och att man inte har någon fortsatt kontroll över var utgående material hamnar¹. 

^{1) The promised land of chemical recycling is clouded by shortcuts like mass balance and book & claim (chemsec.org)}

Det är viktigt att massbalansbegreppet utvecklas så att det kan underlätta omställningen till biobaserad, mekaniskt såväl som kemiskt återvunnen råvara, och samtidigt hantera risker för ”grönmålning” där begreppet används på ett sätt som inte underlättar omställningen. Massbalans som koncept behövs på två nivåer: 

• för fördelning återvunnen-/nyråvara i en produkt (både slutprodukt och utgående produkter från till exempel kemisk återvinning) 
• för att möjliggöra allokering av återvunnen råvara mellan olika produkter. 

Oavsett vilket massbalanskoncept som kommer användas i lagstiftningen så behöver certifikatsystem utvecklas för att säkerställa spårbarheten i systemet (mängd biobaserad/ återvunnen råvara och i vilka produkter den hamnar). Även i val av certifikatsystem är det viktigt att system som är transparenta och inte möjliggör grönmålning väljs/förordas. Detsamma gäller utvecklingen av standarder inom området. 

Om en produkt är materialåtervinningsbar beror både på produkten i sig och på tillgänglig infrastruktur för materialåtervinning. Faktorer som påverkar är exempelvis material, färgämnen och andra tillsatser liksom tillgång till insamlingssystem.  

Begreppet ”materialåtervinningsbarhet” förväntas utvecklas över tid. I redovisningen av regeringsuppdraget kring ökad materialåtervinning av plast i Sverige lyfts följande exempel på aspekter som anses som viktiga i diskussioner kring begreppet:  

• Cirkulära flöden med ett bevarat värde på plasten behöver ligga i fokus. Detta kan möjliggöra att fler produktkategorier med höga kvalitetskrav kan tillverkas i återvunnen råvara. 
• Begreppet materialåtervinningsbarhet behöver beakta både utbudssidan och efterfrågesidan för återvunnen plast av hög kvalitet. Materialåtervinningsbarhet i flera led behöver säkerställas där det är möjligt och relevant. 

Öka materialåtervinningen av plast i Sverige

Det finns ingen fastställd definition för mesoplast. Enligt EU TG ML avses plastföremål och plastbitar i storleksordningen 5 mm till 25 mm (Piha Henna Emilia et al., 2011). I amerikansk litteratur anges ibland 20 mm som övre gräns (t.ex. Worm et al., 2017). Inom litteraturen används ibland denna term, men i de flesta sammanhang talar man endast om makro- och mikroplast. 

Det finns ingen vedertagen definition för mikroplast.  Enligt ECHA:s förslag från 2019 till reglering av mikroplast avser mikroplast material som består av fasta polymer-innehållande partiklar, som också kan innehålla ytterligare tillsatser, och där minst 1 viktsprocent av partiklarna har alla dimensioner 1 nm ≤ x ≤ 5 mm, alternativt är fibrer med en längd 3 nm ≤ x ≤ 15 mm och en kvot mellan längd och diameter på >3. Polymerer som förekommer i naturen som inte modifierats kemiskt (utom genom hydrolys) exkluderas, liksom bionedbrytbara polymerer.  

Förslag till reglering av mikroplast (echa.europa.eu)

Naturvårdsverket följer i princip ECHA:s definition, men inkluderar även polymerer som förekommer i naturen.  

Mikroplaster kan delas upp i grupperna: 

• Primär mikroplast. Primär mikroplast är mikroplaster som från början tillverkas som små mikroplaster. Till exempel skrubbmaterial som används i kosmetika och plastpellets som används som råmaterial i industrin.  
• Sekundär mikroplast. Sekundär mikroplast bildas då plast- och gummiföremål fragmenteras till mikroskopiska partiklar. Till exempel kan sekundär mikroplast komma från plastskräp och fibrer från tvätt av syntetisk textil som fragmenteras i naturen. Även väg- och däckslitagepartiklar hör till denna kategori. 

Mikroplaster kan också delas in i grupperna:  

• Avsiktligt tillsatt mikroplast. Exempel på avsiktligt tillsatt mikroplast är mikroplast i kosmetika. 
• Oavsiktligt bildad mikroplast. Hit hör exempelvis väg- och däckslitagepartiklar, mikroplastfibrer från textilier och mikroplast från skräp som fragmenterats i naturen.

Mer om mikroplast

Det finns ingen fastställd definition för nanoplast och begreppet är omtvistat. Däremot finns en standarddefinition för nanomaterial. Nanomaterial är material (oavsett materialtyp) som har storleken 1–100 nm i minst en dimension (ISO/TS 80004-1:2015). Med nanoplast avses vanligen mycket små plastpartiklar som har uppstått vid nötning och fragmentering av större plastföremål eller mikroplast. Exempelvis under 1µm (1000 nm) eller under 100 nm (Gigault et al., 2021).  

Oxonedbrytbar plast består av plast som har tillsatser som skyndar på fragmentering av plasten. Engångsprodukter i oxonedbrytbar plast är förbjudna sedan 1 januari 2022.

Plast består av polymerer, som är långa molekylkedjor som i sin tur är uppbyggda av monomerer. Det finns ett stort antal olika plaster med vitt skilda egenskaper. 

Plastens egenskaper beror både på vilka byggstenar, monomerer, som den tillverkas av och vilka tillsatser som används.  Exempel på olika typer av tillsatser som kan användas i plast är mjukgörare, armering eller flamskyddsmedel.  

Plast delas in i härdplaster och termoplaster. Termoplaster, till skillnad från härdplast, kan smältas ned och formas om efter tillverkning. 

Naturvårdsverket tydliggjorde begreppet i regeringsuppdraget ”Uppdrag att föreslå åtgärder för att materialåtervinning av plast ska öka”.  

Uppdrag att föreslå åtgärder för att materialåtervinningen av plast ska öka

Naturvårdsverket anser att begreppet ”återvunnen råvara” tar sikte på en råvara som inte är primär utan som har genomgått ett återvinningsförfarande och har upphört att vara avfall i enlighet med bestämmelserna i 15 kap. 9 a § miljöbalken.  

Det centrala är att den återvunna råvaran har varit avfall som genomgått en materialåtervinningsprocess, och därefter används som råvara i nya produkter.  

Enligt 15 kap. 9 a § miljöbalken har avfall som genomgått ett återvinningsförfarande upphört att vara avfall om:  

• ämnet eller föremålet ska användas för ett visst ändamål,  
• det finns en marknad för eller efterfrågan på sådana ämnen eller föremål,  
• ämnet eller föremålet uppfyller tillämpliga krav i lag eller annan författning, exempelvis produkt- och kemikalielagstiftningen,  
• användningen av ämnet eller föremålet inte leder till allmänt negativa följder för människors hälsa eller miljön.  

Naturvårdsverket har uppmärksammat att det finns en risk med att rent industrispill räknas som återvunnen råvara. Rent industrispill är relativt lätt att återvinna och många industrier gör det redan idag. Om krav ställs på användning av återvunnen råvara bör det beaktas att om sådana krav kan uppfyllas genom användning av industrispill så skulle det kunna innebära att kraven möts utan att materialåtervinningen i praktiken har ökat.  

Naturvårdsverket anser att det är viktigt att restprodukter klassas på ett korrekt sätt. Till exempel ska industrispill som är biprodukter och kan användas direkt utan vidare bearbetning inte klassas som avfall. Sådant industrispill kan därmed inte heller klassas som återvunnen råvara.  

Återanvändning är enligt EU:s avfallsdirektiv (2008/98/EG) varje förfarande som innebär att produkter eller komponenter som inte är avfall återanvänds i samma syfte för vilket de ursprungligen var avsedda för.