Solen orsakar inte uppvärmningen
Det stora flöde av energi som jorden tar emot från solen utgör själva motorn bakom allt väder och en förutsättning för hela vår tillvaro. Utan solen skulle vår planet vara en djupfryst stenklump där knappast något kunde leva.
Redan små förändringar av den mängd solenergi som når jordytan räcker för att åstadkomma kraftiga förändringar av klimatet. De kan rentav leda till att en istid börjar eller slutar. De gångna årmiljonernas återkommande nedisningar har orsakats av variationer i jordaxelns riktning och jordens bana runt solen – sådana variationer inverkar på hur mycket solljus olika delar av jordytan tar emot under olika årstider.
Solinstrålningen varierar
För drygt 100 000 år sedan började solinstrålningen till polartrakterna i norr på det här sättet minska sommartid, och det blev inledningen till den senaste istiden. Somrarna blev så svala att snön från föregående vinter aldrig hann smälta innan det blev vinter igen. I stället växte snötäckena på höjden och blev till tjocka inlandsisar.
För ungefär 20 000 år sedan blev solinstrålningen i norr i stället kraftigare än vanligt på sommaren, och då började isarna smälta bort. För 10 000 år sedan var istiden till ända, men då hade solinstrålningen redan börjat minska igen, och den minskningen fortsätter än i dag. Efter att ha nått en topp kort efter istiden sjönk temperaturen på jorden därför sakta ända fram till början av 1900-talet. Hade inte människan sedan dess börjat styra över klimatet med sina utsläpp skulle vi förmodligen hamnat i en ny istid inom några tiotal årtusenden in i framtiden.
Sett i mycket kortare tidsskala förändras solinstrålningen också genom att solen själv varierar en aning i ljusstyrka. Vissa tider uppträder många fläckar, eruptioner och annan aktivitet på solytan, och då lyser solen en knapp promille starkare än vanligt. Solaktiviteten når ett maximum med ungefär elva års mellanrum, och noggranna analyser har visat att det då blir en smula varmare på jorden än annars. Men förändringarna är inte större än en tiondels grad, och oftast drunknar de bland alla andra skiftningar i väder och klimat.
Förändrad solaktivitet förklarar inte temperaturhöjningen
Vi har inte kunnat mäta variationerna i solens ljusstyrka i mycket mer än fyrtio år, men det är förstås tänkbart att de längre tillbaka i tiden var större än nu. Vi vet att topparna i solaktiviteten blev allt högre under första halvan av 1900-talet, och detta kan möjligen ha bidragit till den tydliga uppvärmning som ägde rum på jorden under samma tid. Men under tiden därefter var solaktiviteten snarare avtagande, och vi ser inga tecken till någon långsiktig ökning av solens ljusstyrka. Solen fungerar därför dåligt som förklaring till den snabba temperaturhöjning vi har varit med om sedan 1970-talet.
Enligt en hypotes skulle solaktiviteten likafullt kunna påverka jordens klimat via sin inverkan på den kosmiska strålningen (strålning från avlägsna källor i Vintergatan). När solen är aktiv blir denna strålning svagare än vanligt, och vice versa. Hypotesen att strålningen kan förändra klimatet har förblivit obekräftad, men inte ens om den stämde till punkt och pricka skulle den kunna förklara den nutida uppvärmningen. Lika litet som solaktiviteten har den kosmiska strålningen nämligen genomgått någon långsiktig förändring under senare decennier. Längre tillbaka i tiden är det möjligt att den varierade mer än nu, men det duger inte som förklaring till klimatförändringar som äger rum i dag.
