FN:s internationella resurspanel släpper flaggskeppsrapport
Under FN:s miljöförsamlings sjätte sammankomst, UNEA-6, släppte FN:s internationella resurspanel (IRP) en ny version av Global Resources Outlook. Rapporten visar på resursfrågans betydelse för att nå Agenda 2030 och andra multilaterala överenskommelser. Den snabbt ökade användningen av naturresurser är den främsta drivkraften bakom klimatförändringarna, förlusten av biologisk mångfald, vattenförsörjningskrisen och olika luftburna föroreningar.
Globalt orsakar utvinningen och förädlingen av naturresurser (fossila bränslen, metaller, mineral och biomassa) över 90% av vattenbristen, mer än 55% av växthusgasutsläppen och upp till 40% av föroreningarna från luftburna partiklar. Över 90% av den globala förlusten av biologisk mångfald på land härleds specifikt till jord- och skogsbruket. Trenden är att de ökande uttagen av naturresurser leder till en alltmer negativ påverkan på både klimat och ekosystem över tid.
Resursanvändningen ökar snabbt och är fortsatt ojämlik
Användningen av naturresurser har ökat nära fyra gånger under de senaste 50 åren och fortsätter växa med 2,3% per år. Om inget görs, och utvecklingen fortsätter som hittills, är det sannolikt att resursanvändningen ökar med minst 60% till 2060 jämfört med 2020 års nivå. Givet dess negativa påverkan på främst klimat och vitala ekosystem vore en sådan ökning en katastrof för planeten.
Den snabba ökningen beror främst på naturresursernas stora betydelse för byggande av bostäder och infrastruktur, transporter och mobilitet följt av livsmedel och energisystem. Kopplingen mellan välstånd och resursanvändning är tydlig. Höginkomstländer använder sex gånger mer naturresurser per capita än låginkomstländer. Att hantera – och i närtid minska – den mycket stora ojämlikheten i resursanvändningen måste vara ett centralt mål i det globala hållbarhetsarbetet. För att öka levnadsstandarden bland de 4 miljarder människor som lever på upp till 4-5 US dollar per dag krävs en betydande ökning i deras resursanvändning.
Målet måste vara att frikoppla resursanvändningen från den ekonomiska tillväxten
I höginkomstländer måste målet vara att uppnå absolut frikoppling, att tillgodose mänskliga behov samtidigt som resursanvändningen och dess miljöpåverkan minskar i absoluta mått mätt. Slösaktig och iögonfallande konsumtion måste begränsas. Detta är nödvändigt för att kompensera för den ökade resursanvändning som krävs för att ge låginkomstländerna utrymme att utveckla sina ekonomier och tillgodose sina medborgares behov. Samtidigt måste ökningen av resursanvändningen i låginkomstländerna hållas till ett minimum genom en strävan mot relativ frikoppling. Det innebär en strävan mot att både utveckla resurseffektiva modeller för konsumtion och livsstilar samt att begränsa utpräglad överkonsumtion. Åtgärder inom resursanvändningen bör ha ett tydligt fokus på att åstadkomma en rättvis omställning där ett begrepp som lagom eller tillräcklighet (ENG: ”sufficiency”) blir en utgångspunkt.
Omgående åtgärder krävs för att institutionalisera hållbar resursanvändning
Det är brådskande att integrera resursanvändningen i multilaterala överenskommelser. Några åtgärder vi särskilt vill lyfta fram:
- Det behövs institutioner, exempelvis en internationell resursbyrå, som löpande kan följa och föreslå åtgärder för en mer effektiv och rättvis resursanvändning.
- Lika viktigt är att skapa incitament och rikta finansiering mot en mer hållbar resursanvändning genom ”mainstreaming” av hållbara konsumtionsalternativ, cirkulära och resurseffektiva affärsmodeller samt handelsavtal.
- Ekonomiska incitament, som skatteväxling och skattereformer, kommer att vara särskilt viktiga för att styra produktion och konsumtion bort från linjära affärsmodeller till förmån för cirkulära sådana. Men det kan också hantera de rekyleffekter (”Jevons paradox”) som uppstår när resursanvändningen blir effektivare.
Åtgärder måste fokusera på både efterfrågan (konsumtion) och utbud (produktion)
Det krävs strukturella förändringar för att minska eller helt undvika resursintensiv efterfrågan. Åtgärder som riktar sig mot efterfrågan, såsom kostförändringar från animaliska till vegetabiliska produkter och minskat matsvinn, kan minska behovet av mark för livsmedelsproduktion. Samtidigt kan sådana förändringar leda till en mer jämlik fördelning av resurser med näringsrik kost för hela mänskligheten. På liknande vis kan behovet av mobilitet i stadsmiljö tillgodoses samtidigt som resurs- och energianvändningen, och därmed växthusgasutsläppen, minskar kraftigt genom åtgärder som riktar in sig på efterfrågan och på att tillgodose människors behov på mer intelligenta sätt. Sådana åtgärder inkluderar samåkning och investeringar i kollektivtrafik, men även utvecklandet av mer kompakta städer. Om nya stadsbildningar består av mer återvunna byggmaterial och byggnader med lång livslängd samt utnyttjandet av olika cirkulära lösningar så kan, enligt studier av IRP, resursanvändningen minska kraftigt samtidigt som både energianvändning och växthusgasutsläpp minskar avsevärt.
Hur hanterar vi den ökande resursanvändningen?
Den 29 april, 2024, anordnade Naturvårdsverket, Miljødirektoratet och NTNU ett nordiskt webbinarium med de tre panelmedlemmarna Eeva Primmer, Edgar Hertwich och Anders Wijkman från Finland, Norge respektive Sverige. Panelmedlemmarna delade med sig av några huvudbudskap från rapporten, inklusive möjliga lösningar till hur vi kan minska resursanvändningen inom bygg och transport.
Kontakt
Daniel Berlin, Resurseffektivitetsenheten